Skip to content

Typiskt bra dagar

Igår & i förrgår hade jag min ena unge hos mig, vi gjorde sånt som vi gillar: planterade grejer, pratade om blommor, bakade chokladmuffins, såg ”Ponyo” och drack juice direkt ur paketet. Vi gjorde också några saker som bara barnet gillar, t ex springtävling genom hela lägenheten (som jag aldrig kan vinna, eftersom ungen är en inkarnation av Loranga och ändrar reglerna efterhand), stå på händer och spela ett menlöst spel. Det var underbart alltihop. Idag har jag skrivit en text om E.M. Forster, läst nästan en hel bok som jag ogillar, plus städat hela lägenheten och lyssnat på Angel Haze.
Jag sorterar dessa tre dagar under ”typiskt bra”.

Att bjuda in förändringen när den knackar på


(Bild från Resumé.)

När jag satt med det där pappret på nyårsafton och försökte få fatt i hur jag ville att det nya året skulle gestalta sig, var en av mina mest grundade känslor att jag ville att så mycket som möjligt skulle vara så stabilt som möjligt. Så oförändrat som möjligt. Inte så mycket nytt – för jag är en person som inte så lätt förförs av nyhetens behag, och jag ville att min tillvaro skulle spegla det. Det dröjde inte länge förrän ”nytt” och ”förändring” knackade på. Naturligtvis, vill jag tillägga, eftersom jag hyfsat sent i livet har börjat få upp ögonen för dess oberäknelighet. Jag blev erbjuden ett nytt uppdrag, och befann mig helt motstridigt mina planer i sitsen där jag skulle fatta ett rätt stort beslut. Och det gjorde jag, till slut. Och jag valde det nya. Jag har lämnat mina uppdrag för Expressen – vemodigt, jag uppskattar den kultursidan ofantligt – och skriver numera för SvD Kultur. Jag är nöjd med mitt beslut, ja, faktiskt också med förändringen som sådan, och här är min premiärtext i SvD – en recension av Susan Hills spökklassiker Kvinnan i svart.

”Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är”

Min tillfälliga frånvaro från sociala medier (Instagram undantaget) gör att jag inte riktigt har koll på hur mediepölssverige har mottagit den här texten av Bengt Ohlsson. Jag kan dock göra kvalificerade gissningar; jag misstänker att de flesta tycker att han har inte bara fel, utan också att han är bakåtsträvande och vad det nu mer kan tänkas vara som provocerar den flitiga skärmanvändaren när hen får sin livsföring ifrågasatt. Jag läste texten först nu, och jag tycker att Bengt Ohlsson har rätt. I sak. Sen tycker jag att texten i sig är för lång, för repetitiv, för babblig och oprecis. Helena Granström gör ett kortare, skarpare, inpass i Expressen – ett försök att intellektualisera och problematisera, snarare än att fylla spaltutrymmet med vardagsbetraktelser. (Jag har inget emot vardagsbetraktelser per se, men måste de vara så många och så snarlika? Poängen går fram redan första gången.) Vad som däremot var riktigt intressant med Ohlssons text är de insprängda citaten från Byung-Chul Hans bok Tröttsamhetssamhället. Den vill jag ha.

Regler och förordningar

20140129-130717.jpg

Det verkar som att när jag medvetet föresätter mig något, så blir det alltid precis tvärtom. Som när jag vagt funderar på att införa köpstopp, då dröjer det inte många timmar innan jag kommer på mig själv med att trava ut från en affär eller två med famnen full av kassar. Eller, om jag bestämmer – och säger högt till barnen – att ikväll ska vi sova tidigt, ja, vad händer? De somnar senare än någonsin. (Och medan de ligger och skrattar halvt ihjäl sig åt en gullig, tecknad vulkan med glad mun upptäcker jag dessutom vilken genuint tråkig person jag kan vara: ”HALLÅ, vill ni höra om hur Surtsey bildades, eller?”, ropar jag, ”annars….STÄNGER jag boken!”)
Ska jag inte äta sött, så trycker jag i mig godis osv osv. Det är en banal tvärtomlogik. Därför sa jag till mig själv imorse: ”Nu ska jag skriva den sämsta texten någonsin.” Kan svära på att det är precis ett sådant tillfälle när undantaget som bekräftar regeln visar sitt fula tryne.

Godmorgon,

Det är lite för tidig morgon för min smak, och jag testar att blogga från mobilen (ej helt nöjd med detta) eftersom jag är lite rädd för boken jag borde läsa. Det var bara det.