Skip to content

”Vad vore vi om vi inte försökte?” – essä om PO Enquist

I sommar har Expressen kultur en serie om PO Enquist, med anledning av hans 80-årsdag som infaller den 23 september. (Den dagen samtalar jag för övrigt med en utmärkt panel om ”Musikanternas uttåg” på Skellefteå stadsbibliotek.) För ett par veckor sedan skrev Nils Schwarz den här texten om Enquists ”Nedstörtad ängel” från 1985, vilket fick mig att tänka på den essä om samma roman som jag i januari i år skrev för det lokala magasinet ”Berätta”. Lokala magasin har sällan den räckvidd de förtjänar (men man kan läsa hela här, om man vill), så därför publicerar jag min text även här, den är dessutom något längre än den publicerade versionen.

*

”Vad är det att vara människa? Ett sätt att försöka besvara den frågan är att gå till dem som rör sig nära den gräns där människan upphör att vara just människa. Vilka handlingar kan du begå, hur förvriden eller ensam kan du vara, och ändå fortfarande vara människa?

Sommaren 2013 besvarar PO Enquist lyssnarnas frågor om livet i radioprogrammet ”Allvarligt talat”. En kvinna ringer in: ”Är det okej att vakna med ångest varje morgon?” Svaret: ”Ja.” Enquist talar om plågan under de vargtimmar då allt blir synligt i ett skarpt, oförsonligt blåljus, helt utan det vardagligt försonande filter som ligger på under dygnets övriga timmar. Men, han talar också om dessa ångesttimmars kvaliteter för det tänkande och skrivande arbetet. Han kallar dem – användbara.

Han vet vad han pratar om. Under ett drygt decennium, vi kan kalla det tiden mellan Musikanternas uttåg och Kapten Nemos bibliotek, söp Enquist hårt. Om perioden då ångesten stegvis lindades in i en allt tätare dimma av alkohol, skriver han i sin självbiografi Ett annat liv från 2008. Det är en omskakande och klarsynt skildring av hur en människa fast i missbruk ständigt finner nya vägar för att rättfärdiga sitt drickande innan han slutligen tar sig ur det. Men, som vanligt är det inte hela historien: perioden hade också sina användbara timmar.

1985 ger PO Enquist ut kortromanen Nedstörtad ängel. Den är liten till sitt format, i pocketupplagan bara 88 sidor, till något längre än så räckte inte de korta blåljustimmarna före dagens första glas. Innehållsligt och språkligt är den likväl en av hans allra bästa. Med facit i hand är det svårt att begripa att något så suveränt kunde skrivas i en sådan destruktiv tid.

Nedstörtad ängel har ett litet persongalleri, spritt över tid och rum. Ur den monstruösa Pasqual Pinons panna växer ett kvinnohuvud. Det är hans stumma hustru Maria som ständigt sjunger inuti så att bara han kan höra. Det är 1920-tal när de räddas ur en mexikansk gruva, och får plats i ett tivolisällskap, en ambulerande freakshow. Mellan de två som aldrig kan skiljas åt, gror hatet och kärleken växelvis, ”de levde och dog infångade i varandra – han i hennes huvud, hon i hans”.

Bertolt Brechts älskarinna Ruth Berlau, sinnessjuk och ifrån sig av hans svek, bär efter hans död ständigt med sig en ask med sin älskades huvud skulpterat i gips. Pojken, som vårdas på det mentalsjukhus där K arbetar och där hans fru blir patient, och som oförklarligt har tagit livet av två flickebarn; ett av dem dottern till K och hans fru. De två, vars värld slutgiltigt rasar samman när dottern mördas, lever liksom Pinon och Maria i en till synes oupplöslig symbios av kärlek och hat, beroende och bortstötning. Oförmögna till något annat hänger de envist fast vid varandra, och dessutom vid pojken som berövat deras enda barn livet.

Och så jaget i romanen, ett fiktionaliserat och lätt förklätt porträtt av författaren själv. I författarskapet ständigt återkommande teman finns med, som den för tidigt döda fadern, det brända notesblocket med pappans dikter och det gröna huset i Hjoggböle. Det är i jagets dagboksanteckningar de andras obegripliga, monstruösa öden gestaltas och det är mot dem han prövar sin egen mänsklighet.

Nedstörtad ängel är den enda romanen ur Enquists hand från 1980-talet.* Mitt emellan Musikanternas uttåg från 1978 och Kapten Nemos bibliotek från 1991, dessa två av författarens mest kända och uppskattade romaner, ser den på håll ut som en solitär, ett undantag mellan två guldåldrar i karriären. Men Nedstörtad ängel pekar i själva verket åt båda hållen; bakåt mot ”Musikanterna” och framåt mot ”Kapten Nemo”. De tre romanerna kan läsas som en löst sammanhängande enhet där villkoren för mänskligt liv står i centrum. Man kan roa sig med att lägga pussel med dessa tre romaner samt självbiografin Ett annat liv för att få en bild av författarens biografi att träda fram. Den läsarten är möjlig och för all del underhållande, men det är inte mot sig själv PO Enquist riktar ljuset. Det är mot oss.

Det vi inte får grepp om i böckerna får vi inte heller grepp om i våra egna liv. Kärleken och ondskan – vi kan aldrig förstå dem. Det enda vi kan göra är att försöka och försöka igen. ”Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp”, som det heter i Kapten Nemos bibliotek. Vi vill att saker ska hänga ihop, och så gör de inte det. I sin gestaltning av denna längtan är den magiskt gåtfulla fantasin Nedstörtad ängel bland det mest realistiska man kan läsa. I all sin obegriplighet imiterar den liv.

Enquist arbetar med upprepningens estetik, händelser och formuleringar återkommer gång på gång till dess att en tydligare bild frammanas. Han är exakt, kort och knivskarp, samtidigt som romanen har en sensibilitet som gränsar till det sentimentala. Nedstörtad ängel är en skyddslös roman, sprungen ur de morgontimmar då livets försonande filter är bortslitet. Här finns ingen grådaskigt blidkande vardaglighet. Allt äger rum på det mänskligas bortre gräns, tätt intill smärtpunkterna och katastrofen.

Nedstörtad ängel är en roman om kärlek. ”Kärlek ska man inte försöka förklara”, skriver Enquist upprepade gånger, men ”vad vore vi, om vi inte försökte?”. Det är en berättelse om de oskiljaktiga, om omöjligheten i att göra sig helt fri från en annan människa. Enquist illustrerar detta tema med sina extremer; med den monstruösa Pinon och Maria som växer ur hans huvud, med de besatta K och hans hustru som inte lossar greppet om vare sig varandra eller pojken, med Ruth Berlau som får sin lyckligaste tid efter Brechts död. Aldrig tidigare har hon varit så nära honom som när hon släpar runt på hans gipshuvud.

Vansinne? Ja, Enquist skriver sin kärleksroman genom dårskapens lins. Ett övertydligt, men effektivt, sätt att peka ut det allmängiltiga i kärleksberoendet. Och ur det kaotiska och smutsigt destruktiva – kärlekens frånsida – hämtar och gestaltar Enquist kraften i den rena kärleken, den som framhärdar trots. Kärleken som finns på det nedbrytande beroendets andra sida, löper som en röd tråd genom romanen: ”Agape: att inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelsen.”

Utforskandet av vad det är att vara människa hänger samman med den sortens kärlek. Inte så mycket med den romantiska och personliga, men med den större, ovillkorade, den som uthärdar allt. Vi kan kalla den försoning. Barmhärtighet. Nåden – välsignelsen att bli sedd eller ynnesten att i korta ögonblick få syn på sig själv – handlar ytterst om att få lov att vara människa.

Pojken på sinnessjukhuset, barnamördaren, skriver små budskap på lappar som han kladdar ner med avföring. Budskap som i all sin skitighet uttrycker ren och rå längtan. ”Andas fram mitt ansikte” lyder en, ”Jag är väl ändå fortfarande ett slags människa”, en annan. Pojken och romanens övriga karaktärer rör sig alla i den obegripliga gråzonen mellan mänskligt och omänskligt. ”De befann sig vid människans yttersta gräns: där, vid gränsen, slog de läger.”

De är alla möjliga att känna igen sig i. Med sitt ljus och mörker, utgör de versioner av allas våra liv, om än förvrängda, annorlunda. I det som är människans minsta gemensamma nämnare, den ständigt pockande längtan efter att få vara människa fullt ut, möts vi. Så slutar också Nedstörtad ängel symptomatiskt med en dröm där jaget, i sällskap av alla sina karaktärer, finner sin far begravd under en tunn hinna av is. Han andas försiktigt på den och finner att ansiktet där under är hans eget. ”Andas fram mitt ansikte.” Genom att se dessa människor, får jaget till sist syn på sig själv. För det krävs att man blir sedd, om än i aldrig så korta ögonblick. Redan på romanens andra sida slås det fast: ”En människa kan leva utan syn, en blind är också människa. Men blir man inte sedd, då är man ingenting.”

Mörkret är kompakt i Nedstörtad ängel. Men där finns ändå ett svagt fladdrande hopp. Romanen är ett eko från en rad i Musikanternas uttåg – ”det gives alltid något bättre än döden”. Eller, med andra ord: människan, så länge hon är något slags människa, har alltid en skärva frihet.”

*Under denna period skrev Enquist huvudsakligen essäer och dramer, inte sällan tillsammans med Anders Ehnmark, med vilken han också skrev detektivromanen Doktor Mabuses nya testamente (1982).

Typiskt bra dagar

Igår & i förrgår hade jag min ena unge hos mig, vi gjorde sånt som vi gillar: planterade grejer, pratade om blommor, bakade chokladmuffins, såg ”Ponyo” och drack juice direkt ur paketet. Vi gjorde också några saker som bara barnet gillar, t ex springtävling genom hela lägenheten (som jag aldrig kan vinna, eftersom ungen är en inkarnation av Loranga och ändrar reglerna efterhand), stå på händer och spela ett menlöst spel. Det var underbart alltihop. Idag har jag skrivit en text om E.M. Forster, läst nästan en hel bok som jag ogillar, plus städat hela lägenheten och lyssnat på Angel Haze.
Jag sorterar dessa tre dagar under ”typiskt bra”.

Att bjuda in förändringen när den knackar på


(Bild från Resumé.)

När jag satt med det där pappret på nyårsafton och försökte få fatt i hur jag ville att det nya året skulle gestalta sig, var en av mina mest grundade känslor att jag ville att så mycket som möjligt skulle vara så stabilt som möjligt. Så oförändrat som möjligt. Inte så mycket nytt – för jag är en person som inte så lätt förförs av nyhetens behag, och jag ville att min tillvaro skulle spegla det. Det dröjde inte länge förrän ”nytt” och ”förändring” knackade på. Naturligtvis, vill jag tillägga, eftersom jag hyfsat sent i livet har börjat få upp ögonen för dess oberäknelighet. Jag blev erbjuden ett nytt uppdrag, och befann mig helt motstridigt mina planer i sitsen där jag skulle fatta ett rätt stort beslut. Och det gjorde jag, till slut. Och jag valde det nya. Jag har lämnat mina uppdrag för Expressen – vemodigt, jag uppskattar den kultursidan ofantligt – och skriver numera för SvD Kultur. Jag är nöjd med mitt beslut, ja, faktiskt också med förändringen som sådan, och här är min premiärtext i SvD – en recension av Susan Hills spökklassiker Kvinnan i svart.

”Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är”

Min tillfälliga frånvaro från sociala medier (Instagram undantaget) gör att jag inte riktigt har koll på hur mediepölssverige har mottagit den här texten av Bengt Ohlsson. Jag kan dock göra kvalificerade gissningar; jag misstänker att de flesta tycker att han har inte bara fel, utan också att han är bakåtsträvande och vad det nu mer kan tänkas vara som provocerar den flitiga skärmanvändaren när hen får sin livsföring ifrågasatt. Jag läste texten först nu, och jag tycker att Bengt Ohlsson har rätt. I sak. Sen tycker jag att texten i sig är för lång, för repetitiv, för babblig och oprecis. Helena Granström gör ett kortare, skarpare, inpass i Expressen – ett försök att intellektualisera och problematisera, snarare än att fylla spaltutrymmet med vardagsbetraktelser. (Jag har inget emot vardagsbetraktelser per se, men måste de vara så många och så snarlika? Poängen går fram redan första gången.) Vad som däremot var riktigt intressant med Ohlssons text är de insprängda citaten från Byung-Chul Hans bok Tröttsamhetssamhället. Den vill jag ha.

Regler och förordningar

20140129-130717.jpg

Det verkar som att när jag medvetet föresätter mig något, så blir det alltid precis tvärtom. Som när jag vagt funderar på att införa köpstopp, då dröjer det inte många timmar innan jag kommer på mig själv med att trava ut från en affär eller två med famnen full av kassar. Eller, om jag bestämmer – och säger högt till barnen – att ikväll ska vi sova tidigt, ja, vad händer? De somnar senare än någonsin. (Och medan de ligger och skrattar halvt ihjäl sig åt en gullig, tecknad vulkan med glad mun upptäcker jag dessutom vilken genuint tråkig person jag kan vara: ”HALLÅ, vill ni höra om hur Surtsey bildades, eller?”, ropar jag, ”annars….STÄNGER jag boken!”)
Ska jag inte äta sött, så trycker jag i mig godis osv osv. Det är en banal tvärtomlogik. Därför sa jag till mig själv imorse: ”Nu ska jag skriva den sämsta texten någonsin.” Kan svära på att det är precis ett sådant tillfälle när undantaget som bekräftar regeln visar sitt fula tryne.