Tack till Bjitt-Joulise & Co: om en bra förskola.
Jag uppskattar icke-figurativ konst när det är mina barn som gjort dem. De här gjorde de på dagis häromdagen. Jag tänker mycket på mina barns förskola, på hur bra den är och hur glad jag är att de får tillbringa dagarna på en sådan bra plats. Ibland jämför jag med den förskola de gick på i Stockholmsförorten, som knappast kan kallas dålig, men som i jämförelse med den här var avsevärt mycket sämre.
Ganska nyligen sa någon i en diskussionstråd på Facebook apropå dagis att man frivilligt lämnar bort sina ungar till främmande människor varje dag (att jag inte minns vem det var och i vilket sammanhang beror inte på att jag är nonchalant, utan på att jag är rätt splittrad just nu), och jag minns att jag tänkte – ”främmande”? Hur då?
Mina barn tillbringar inte sina dagar i främmande människors händer. Må så vara att de inte hör till familjen, eller att de överhuvudtaget inte har några band till oss utöver de professionella som ryms inom ramarna för förskoleverksamheten, men det gör dem inte till främlingar. Barnen känner sina fröknar (pedagoger, jag vet), de har tre stycken och avgudar dem alla. Successivt har de blivit till självklara punkter av lugn och skydd i deras liv. De befinner sig i en tillvaro av absolut trygghet och välvilja när de är där, och det gör mig så glad.
Det finns dagar då de inte vill gå dit. Ibland är de trötta och ledsna på ett sätt som gör att vi säger ”fine, ni slipper” och så stannar jag (oftast, eftersom det är jag som har flexibla arbetstider) hemma för att vi tror att de behöver det. Men allra oftast peppar vi dem att gå i alla fall – helt enkelt för att vi vet hur bra de har det där. (Det räcker dessutom med att gå till sig själv och tänka på att det faktum att man ofta hellre är ledig än går till jobbet, inte behöver ha så mycket med hur man faktiskt trivs på jobbet att göra.)
Vad gör en bra förskola? Egentligen bara en enda sak: att de som jobbar där vill och behandlar ens ungar väl. Att de ser dem, att de respekterar dem, att de har modet att vara vuxna och vägleda dem, att de låter dem leka fritt. Finns inte värmen och det genuina engagemanget där, är saker som genuspedagogik och ekologisk kost meningslöst. På mina barns dagis leker rätt ofta flickorna i hemvrån, medan pojkarna bygger med något (ibland är det också tvärtom eller både och). Det bekymrar mig ganska lite, även om jag om jag fick önska skulle föredra att man arbetade mer aktivt med de här sakerna.
Det är så mycket man kan säga om förskolan, om vad den ska innehålla och om det överhuvudtaget är bra att ha sina (små) barn där. De diskussionerna är jag inte ute efter att ta här och nu, jag vill bara reflektera över hur bra det blivit för just mina barn på just den förskola de går på. Jag är bara glad att de får vara barn med rätt att leka och med kärleksfulla vuxna i sin närhet om dagarna när vi arbetar.
