Up in the air

I helgen var jag på bröllop i Malmö. Det var en vacker och rolig tillställning som även rymde en del melankoli – och att jag i mina tiocentimetersklackar halkade och flög på näsan på en mjuk matta precis bakom ett av borden. Och så höll jag ett illa förberett tal, men som av säkra källor att döma ändå blev fint och roligt. Men, det är inte bröllopet jag ska skriva om nu.

Jag funderar på att sluta flyga. För att ta sig till Malmö från Skellefteå gör man bäst i att flyga, om man inte vill färdas i evigheter amen, men ändå. Det är inte roligt. Under loppet av 48 timmar flög jag fyra turer à 1 timme. Det innebär fyra starter, fyra landningar. En av gångerna var kaptenen vänlig nog att meddela att planet var helt nytt – ”bara två veckor gammalt!”. (Vad i helvete tänkte han med när han hittade på att det var positiv information?) Sista turen fick det startade planet stanna på grund av icke helt stängd lucka till bagageutrymmet, vilket ledde till att planets högra motor sen behövde få luft från den vänstra motorn för att kunna starta om. (Hur många neurotiska tankar ett sådant uttalande kan skapa i en flygrädd hjärna? Fler än ni anar.)

Det har inte alltid varit såhär. En gång i tiden kände jag mig fri och liksom…världsvan när jag flög. Inte nu. Nu är det ångest. Som för så många andra tog det ordentlig fart efter att barnen kommit, då har man inte längre bara sin egen dödlighet att fundera över utan också två andras framtid. Ingen behöver berätta om statistik för flygolyckor för mig, jag vet mycket väl att risken att dö någon helt annanstans är betydligt större. Men jag pallar inte maktlösheten och kontrollförlusten, klarar inte tanken på att OM något händer så finns det absolut ingenting jag kan göra. Ingenting. Och jag vill gärna färdas i fordon som man kan kliva av. Som går att stoppa precis där de befinner sig.

Jag mår inte bra när jag flyger, och därför funderar jag alltså på att lägga av. Varför det? Det är ju jäkligt opraktiskt, och jag pallar ju ändå med det. Jag gråter inte, jag tar inga lugnande, jag dricker inte, ibland läser jag och ibland somnar jag till och med till (fast vaknar alltid med ett ryck så fort planet kränger det minsta lilla). Jag härdar ut med till synes stoiskt lugn. Ändå tänker jag att det kanske inte är värt det.

Sen jag upptäckte att även jag är en person som kan få ångest, ett tillstånd vars obehag jag gick 30 naivt lyckliga år på den här jorden innan jag förstod vidden av, så har jag också insett vikten av ångestminimering. I många fall får man ångest av saker man inte kan göra ett skit åt, och då gäller det att så nogsamt som möjligt avvärja alla övriga eventuella källor till den känslan, eller sådant som kan spä på den. Det kan handla om något så banalt som att få ett ärende gjort istället för att gå runt och tänka på det, men jag tänker att det också kan handla om att flyga. Varför ska jag egentligen hålla på med något som jag inte mår bra av? (Ingen annan heller mår bra av att jag flyger, särskilt inte miljön.)

En del tycker att det viktigaste man kan göra här i livet är att utmana och möta sina rädslor, övervinna dem. Jag är medveten om att jag varit ganska förskonad från rädslor som på något sätt inkräktat på min (rörelse)frihet, och det är säkert därför jag har så svårt att förstå den hållningen. De saker man är rädd för här i livet får man förr eller senare brottas med ändå vare sig man vill eller inte, så varför aktivt söka upp dem? Om man inte måste?

Kommer jag att sluta flyga? Troligtvis ej. Det finns platser jag vill komma till som i princip kräver det, och det finns oftast inte så mycket tid i mitt schema att jag kommer att kunna ta mig till ställen jag måste eller vill vara på, på andra färdsätt. Men jag kommer att undvika det om det går.

Ett annat inte lika tungt vägande skäl till detta är att jag inte gillar snabbheten. Jag läste någonstans för längesen om Nordamerikanska indianers syn på att färdas med flyg (och jag har ingen aning om det är sant, eller om det är romantiserande new age-trams, men det spelar ingen roll för jag håller med ändå) säger att själen inte hinner med när man färdas så långa sträckor så snabbt. Jag känner exakt samma sak. Jag tycker inte att det är ett dugg häftigt att jag kan sätta mig i ett plåtmonster för att kliva ur hundratals mil bort ett par timmar senare. Jag vill känna att jag färdas, vill känna avståndet jag tillryggalägger. En sekund fick jag för mig att det beror på min alltmer konservativa personlighet, men jag tyckte ju samma när jag var liten. När vi åkte bil till farmor i Trosa och jag låg i baksätet och läste Acke och det kändes som evigheter innan vi var framme (”det är 23 mil, det tar två och trekvart!” sa min pappa, men inte ens det stämmer längre för nu har de byggt ny E4). Jag gillade det då, och jag gillar det fortfarande.

Inåt landet, nedåt landet.

Jag har varit i inlandet i helgen. Först på loppisar i Jörn, det var superfint och jag var euforisk och underströk minst hundra gånger hur mycket jag älskar Jörn. Sen gick vi på mataffären, och vid frysdisken mötte jag en man som log insmickrande mot mig och sa hej med (ett försök till) sammetslen röst. Han hade en t-shirt på sig med följande tryck: ”Det var bättre för när kvinnor var kvinnor, män var män och fikus var en krukväxt”. Just då älskade jag inte Jörn jättemycket.

Och så Missenträsk igen. Läsandet, skrivandet, vinpimplandet och sova middag-ritualerna. Och naturen! Jag såg spillkråkan och storspoven (på väg hem), och jag plockade skogsstjärna, smörboll, midsommarblomster,hundkäx, smörblomma och en rosa blomma som jag inte vet namnet på. Det var ljust hela tiden, och skogen skiftade i tusen nyanser av grönt mot bergen och horisonten. Det enda som var dåligt med den här helgen var myggen. Jag sprejade mig med tusen liter myggspray, och låg sen i Saras säng och andades in ångorna hela nätterna.

Nu väntar en vecka med Creative Summit (som är ett nätverk, som är en konferens, som är föreläsningar, som är en mötesplats), en vårfest på dagis, en mingelmiddag, en fest, en resa till Malmö och en av mina allra, allra bästa vänners bröllop. Jag kommer att vara dött kött på söndag. Värt.

Engelska sjukan.

Varje sommar är det samma sak. Det smyger sig på liksom obemärkt och sen slår det ut med full kraft, begäret efter att läsa böcker på engelska. Jag vet inte säkert varför, antagligen har det något med (den felaktiga) föreställningen att sommar bjuder på lång, sammanhängande, koncentrerad tid för nöjesläsning (vem försöker jag lura??), men det slutar iallafall alltid med att jag sitter på nån nätbokhandel och beställer titlar, väldigt tjocka eller väldigt många. Eller både och.

De senaste dagarna har jag beställt några som råkar vara jobbrelaterade, och ytterligare ett par andra. AM Homes May we be forgiven för att jag vill hänga med i min samtid, och George Eliots Middlemarch för att jag läste det här fina. Jag har alltså inte läst Middlemarch förut, och känner mig lite sur på alla som underlåtit att tala om att det är sånt här den innehåller – varför har ingen sagt något? Varför har ni (professorer och lekmän) bara sagt stark kvinna, genus, England, 1800-tal, tegelsten, klassiker? Alla dessa etiketter som inte säger något om en romans språkvärld, om poesin, om tankens klarhet. Nu VILL jag läsa den, nu är den inte längre blott en skamlig bildningslucka. (Om en sommar med barn, resor och arbete tillåter 736 sidors nöjesläsning är en annan historia, troligtvis inte.)

Annars då? Jag har bränt mig i solen, tänkt en hel del på den här texten, försökt undvika att tänka på Danmarkshaveriet som DN publicerade och så har jag kollat på Louie. Jag är sistast (som mina barn brukar säga) på den bollen, men alltså – Louie. En komediserie som jag tycker om. Miracles do happen.

First things next.

Den här varken eller-stämningen som präglade min förmiddag (se förra inlägget) utvecklade sig ganska snabbt till ett så kallat tvärstopp. Efter att ha avverkat de snabba saker som fanns på dagens att göra-lista, insåg jag att det inte skulle bli mer än så. Jag lade mig ner och blundade och kom fram till att det bästa var att riva upp hela planeringen. Och, om det är något jag lärt mig under mina snart fyra år som frilansare på heltid (och kanske särskilt under det gångna året, när orken varit lägre än vanligt), så är det vikten av att kunna göra just detta.

Stanna upp. Börja om. Inse mina begränsningar. Fatta skillnaden mellan vanlig lättja/brist på motivation och den sortens trötthet/oförmåga som inte går att tvinga bort. De gånger man har en deadline hängande över sig (eller en plats man måste vara på vid en viss tidpunkt) fungerar inte detta, då måste man iallafall, men har man lite luft i schemat lönar det sig nästan alltid att planera om och frigöra lite andrum. Ta en titt på kommande dagars göromål till exempel, kanske finns det där något som man kan göra i förväg? Det finns det nästan alltid. Och det är ett privilegium att kunna styra om på det här sättet – ett av ytterst få sådana med frilanstillvaron, så därför håller jag lite extra hårt i det och predikar gärna om det en stund. Det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad den här friheten och flexibiliteten jag alltid ylat om, faktiskt innebär rent konkret: att det är jag som styr över min (arbets)tid. Det ligger i mina händer. Det är JAG som BESTÄMMER.

Och så gick det till när tisdagen den 4 juni blev dagen då jag köpte klackeskor till nästa helgs bröllop i Malmö, letade prylar i mitt privata accessoarförråd på Morö backe, handlade veckans matvaror (och en ny stekpanna – som fick mig att inse att det inte var mig det var fel på alla gånger allt jag stekte bara fastnade och gick sönder). Det låter som arbetsflykt, men den här omstuvningen i ordningen har tvärtom skapat en hel, rent koncentrerad arbetsdag av morgondagen, fri från ärenden och fix. Det gör inget att orken tryter ibland, det går oftast ihop på slutet ändå. Och bättre brukar det också bli, bättre än när man desperat pressar energi ur källor där ingen sådan finns.

Utöver all denna visdom som flödat, har jag och kidsen spelat Mario Kart och ätit sommarens första jordgubbar med grädde.

Både och, varken eller

Det är för mycket och för lite av allting just nu, och dessutom samtidigt. För mycket jobb, för lite jobb. Saker jag vill blogga om som är för utförliga för att hinna med och saker jag vill blogga om som är för obetydliga för att platsa. Roliga saker som klumpar ihop sig i schemat, och andra perioder av dötid. Massor av tid med barnen, och alldeles för långa perioder utan dem. Bristen på planering är påtaglig. Och som vanligt blir resultatet av det: ingenting. Jag är aldrig så overksam som när jag saknar överblick och kontroll. Jag sitter liksom bara och betraktar den oordnade tillvaron, oförmögen att bestämma vilken del av allt som är ”för mycket” eller ”för lite” jag först bör ta mig an, för att inte tala om hur inkapabel jag är att faktiskt skrida till verket och göra något. Och ännu värre är det när jag är pollenallergisk samtidigt. Så, att PLANERA, STRUKTURERA och i noggrann ordning AVVERKA är vad jag ska ägna den här gråa lågtrycksdagen åt. Men först ska jag köpa snus.