(Obs! Bilden har inget med texten att göra, annat än att den var den senast inlagda i datorn som föreställde mat.)
Jag har tänkt en del på den här texten av Gitto ett par dagar nu. Tankearbetet har yttrat sig så att jag hällde ner sparad fetaoströra från de ugnsbakade rotsakerna i soppan dagen efter, att jag tog med mig lunchlåda på soppresterna idag, och att jag letade (febrilt, men resultatlöst) efter en 1/2-priset-hylla på Ica idag. Alla vet varför det är bättre att äta upp mat än att slänga den; det handlar om att minska svinn, för miljöns och den egna plånbokens skull. Jag bryr mig mycket om både miljö och min privatekonomi, men jag tror att det som främst tilltalar mig med det här är något helt annat – det sunda förnuftet. Det är poänglöst att köpa ny mat om man redan har; det är att gå över ån efter vatten. Och varför ska man göra det?
(Parentes off topic: När jag intervjuade min kompis och gamla klasskamrat, konstnären Joakim Forsgren, för LO-tidningen – numera Arbetet – häromåret, sa han visserligen såhär: ”Jag håller på att undersöka kvaliteten i att gå över ån efter vatten. Jag är intresserad av det irrationella som politisk motvikt.” Och det är ju superintressant, men kanske inte applicerbart på matsvinn?)
Hursom, jag har mycket att lära när det gäller det här. Jag har slängt mat i mina dagar, ska ni veta. Brödkanter, halvruttna paprikor (jag menar när bara halva paprikan blivit mjuk och slemmig), suspekta laxbitar i förbisedd lunchlåda – you name it. Saken är den att jag arbetar mot ett ganska så dominerande arv här, nämligen min mamma. Hon slänger allt vars bäst före-datum har passerat, har alltid gjort. Själva märkningen har varit skäl nog, och hennes skepsis mot (rädsla för) mat som eventuellt kanske skulle kunna vara dålig har präglat mig. Att smaka av något som riskerar att vara dåligt, jag har aldrig pallat det. Faktum är att jag har en generell motvilja mot matavfall, ett illustrerande exempel på det är att jag när jag arbetade i äldreomsorgen blev långt mindre äcklad (oftast inte alls) av att byta bajsblöjor, än vad jag blev av att ta hand om disk & matrester efter måltiderna (ofta ganska mycket).
Vad detta beror på kan man förstås fundera över, men jag tror att det har rätt så mycket med min mammas bakgrund i den skötsamma arbetarklassen att göra. Det är lite som vikten av att vara hel och ren och ha ett städat hem; gammal mat äter man enbart om man är av nödd tvungen att göra så, och är man inte det vill man heller inte framstå så. Möjligen spelar detta in också när det gäller mammas syn på rester, som hon inte är särskilt förtjust i (fast det kan också ha att göra med att mat ofta är rätt trist i hennes ögon). Min pappa kommer från ett betydligt mer småborgerligt ursprung, där man dessutom fiskade och jagade. Han har alltid tyckt att den här matpaniken är lite löjlig, men det är inte han som har bestämt.
För mig finns också andra skäl att kämpa emot mitt arv. Jag är inte så intresserad av mat. Jag tycker om att köpa den och att äta den, men vägen från matbutiken till tallriken roar mig inte nämnvärt. Det är ett nödvändigt ont att den också måste tillagas, och jag har allt att tjäna på att äta rester och använda det jag har för att minimera ansträngningen. Jag är medveten om att jag låter korkad nu, men Gittos kommentar om att koka ett par extra ägg när man ändå håller på – varför slår den tanken aldrig mig?
Sedan jag blev ensamstående med mina barn hos mig på halvtid har vikten av effektiv matekonomi blivit tydligare. Barn är visserligen vanedjur, men också periodare. Om de äter clementiner i parti och minut ena veckan, är det inte säkert att de gör det nästa gång de kommer. Och så står man där med ett citrusnät eller en särskild smak på yoghurten som ingen hinner (jag) eller vill (barnen) äta upp? Mjukt bröd fryser jag alltid in numera, och tar fram på kvällen till dagen därpå. Jag skulle behöva göra på samma sätt med fler saker.
Och precis som många andra skulle jag visserligen behöva hålla igen på utgifterna, men det går ingen nöd på mig egentligen. Men, hur mycket bättre vore det inte om jag använde det jag hade hemma (mitt skafferi är knökfullt, ändå tänker jag ofta att ”det finns inget att äta hemma”) och la de hundralappar som blev över på ett extra besök på Leos lekland eller en tröja eller en tidning eller vadsomhelst?
Jag ville inte avlägga några nyårslöften i år, men nu undrar jag banne mig om inte ”ett matsmartare liv” ska få bli ett senkommet sådant?
