Skip to content

Winterson vågar pröva begärets gränser

”Gränser, alltid gränser, och längtan efter oändlig rymd.” Det är Atlas, titanen som bär världen på sina axlar, som tänker så. I romanen ”Tyngd” (2005), som ingår i det internationella utgivningsprojektet ”Mytserien”, skriver Jeanette Winterson den antika Atlasmyten på nytt och väver samman den med såväl historien om rymdhunden Laikas öde som med sin egen berättarröst.

Ensamma är de, Atlas med hela himlavalvets tyngd på sina axlar och Laika instängd i sin kapsel. När Winterson låter dem mötas i ett upphävande av tid och rum, skriver hon en berättelse om hur vi människor hanterar den längtan som omgärdas av gränser och de gränsdragningar som skapar längtan ut och bort. Gränser och längtan – ett tema som löper som en blodfylld, röd tråd genom hela Jeanette Wintersons författarskap.

Winterson gästar Stockholm och Kulturhusets författarscen ikväll för att tala om den på svenska nyutkomna romanen ”Stengudarna” (recenserad i SvD 5/10), en science fiction-inspirerad berättelse om vad som kan komma att hända med vår värld om vi låter klimatförändringarna och genmodifieringen löpa amok. Men också, liksom alltid i Wintersons värld, en undersökning av gränserna för människans möjligheter, den här gången i en vindlande kärlekshistoria mellan människan Billie och Spike – en underskön robo sapiens.
Artikeln fortsätter…

Jeanette Winterson föddes i Manchester 1959 och adopterades bort till Accrington, till föräldrar med stort engagemang inom pingstkyrkan. Hon har skrivit en rad hyllade romaner (alla översatta till svenska – de flesta av Ulla Roseen, med undantag för de titlar som kommit ut på Bazar förlag i Anna Trobergs översättning), men även barnböcker, essäer, noveller, journalistik och regelbundna månatliga kolumner på egna webbsajten jeanettewinterson.com. Winterson betraktas som en av Storbritanniens mest intressanta samtida författare.

Debutromanen ”Det finns annan frukt än apelsiner” (1985), som har självbiografisk bakgrund, skildrar hur den unga Jeanettes världar kolliderar när det visar sig att väckelserörelsen och lesbiska begär inte går något vidare ihop. Romanens Jeanette upptäcker världen utanför tillvaron i pingstkyrkan, att det finns annat att smaka på än de apelsiner som modern envisas med att sticka åt henne. Det finns förvisso annan frukt, men den är också förbjuden sådan. Där står hon vid gränslinjen med en vild längtan som drar i bröstet – är det möjligt att…?

Längtar vi efter något annat än det som ligger framför oss, krävs också att vi förmår göra något åt de gränssättningar som konventionen skapar. Det som kan verka orealiserbart i verkliga livet, blir möjligt i konsten och litteraturen.

Winterson prövar själv gränser genom att sällan eller aldrig hålla sig till ett kronologiskt, realistiskt berättande. Hennes prosalyriska språk gör kullerbyttor i tid och rum. Hennes karaktärer är lika ofta fritt omstöpta efter verkliga personer (som Napoleon i ”Passionen”, 1987, eller Sapfo, Picasso och Händel i ”Konst och lögner”, 1994) som de är fantastiska fantasiskapelser (som roboten Spike i ”Stengudarna”). Oklara könsidentiteter och okonventionella relationer ingår också i Wintersons experimenterande med hur gränser kan överskridas och omarbetas, och nya världar göras möjliga.

Ofta karakteriseras Wintersons verk som postmoderna, könsöverskridande och queera. Det är riktigt att Winterson bråkar med våra föreställningar om tid och rum, identitet och kön, sexualitet och begär. Sådana kategorier ligger inte fasta för Winterson, men det vore direkt felaktigt att låsa fast henne i en abstrakt, queerteoretisk tradition. I Wintersons romaner (och även på andra håll i hennes produktion) är det något helt annat som ligger till grund för de experimentella lekarna med invanda mönster och gränser: tron på kärleken och konsten som eviga, transcendentala värden.

I sin nyutkomna studie av Jeanette Wintersons författarskap, som kort och gott heter Jeanette Winterson (Palgrave Macmillan, 176 s), tar Sonya Andermahr inledningsvis upp detta när hon söker kartlägga centrala teman i Wintersons författargärning. Kärlek och konst är eviga och absoluta värden, medan begrepp som verklighet och identitet är mindre stabila, skriver Andermahr. Hon fortsätter med att konstatera att hjältarna och hjältinnorna i Wintersons romaner hela tiden söker spränga gränser och befria sig själva från olika slags tvingande band.

Vad är det för längtan som bor i våra kroppar och vad är det för gränser som omgärdar den? Det handlar om längtan efter kärlek, frihet, sanning, förverkligande. Efter passion. Och efter att få berätta. Gränserna är mångfaldiga: moraliska och etiska, sociala eller biologiska. De kan vara både tidsmässiga och rumsliga, men den kanske mest avgörande gränsen är nog tankens eller fantasins.

”De enda gränser som finns är gränserna för vår fantasi”, skriver Jeanette Winterson i ”The Semiotics of Sex”. Essän är en av tiotalet i samlingen ”Art Objects” (1995), ett betydande verk om konstens plats i våra liv som dessutom fördjupar förståelsen av Wintersons skönlitterära alster.

”Jag vill berätta historien om igen” är ledmotivet i ”Tyngd”, och en förklaring till varför Winterson bestämt sig för att skildra Atlasmyten i just den tappning hon valt. I mantrat ryms insikten om konstens och berättandets betydelser och det avslöjar också något om Wintersons drivkraft: berättandet som ett sätt att pröva gränserna för vår fantasi. Detta är något hon återkommer till i intervjuer, hur berättandet lär oss att inte vara rädda för kraften i vår fantasi. Att det lär oss att vara orädda för det översvallande och oordnade i våra liv.

Den roman som kanske mer än någon annan utforskar berättandets betydelser och hur de direkt kan länkas till kärlekens outgrundliga vägar, är ”Fyrväktaren” (2004). Här är det berättelserna och orden som öppnar upp världen för Silver, den föräldralösa flickan som växer upp med fyrvaktaren Pew. Genom att lyssna till Pews historier och fantasier lär sig Silver om kärlekens kraft och om att det inte finns några gränser för hur vi väljer att berätta våra liv.

I ”Vintergatan går genom magen” (1997) kretsar handlingen kring en kärlekstriangel mellan en man och två kvinnor, sett genom ett vetenskapligt raster. Huvudpersonerna är fysiker, och det är med en begreppsapparat hemmahörande i fysiken som Winterson tar språnget ut i teorier om kärlekens och skönhetens krafter. Ur en vilja att tänka bortom de mönster vi har för vana att tillgripa, resonerar en av karaktärerna: ”Att leva annorlunda, att tänka annorlunda, eller att försöka göra det. /…/ Ingen upptäckt görs utan risk och det du riskerar avslöjar vad du sätter värde på. Innanför Nagasakis och Hiroshimas fasor ligger skönheten i Einstens E=mc2.”

Kärleken och konsten ska inte ses som parallella storheter i Wintersons litterära universum, utan snarast som intimt sammankopplade – man skulle rentav kunna påstå att de förutsätter varandra. Det är i och genom kärleken och konsten som vi identifierar vår längtan och upphäver våra gränser. Det känslomässiga patos som präglar hennes verk får inte sällan slagsida åt det banala, vilket få författare kommer undan med. Winterson gör det för att formen är originellare än hennes ämne; översvallande och omsorgsfullt sparsmakad på samma gång. Winterson är knappast ensam författare om att försöka komma till rätta med kärlekens och konstens väsen, men få gör det med samma konsekvens. Det är ett envist undersökande som stundtals tycks gränsa till besatthet. Winterson kan i vissa hänseenden bli alltför programmatisk (inte minst när hon är ute i samhällskritiska ärenden – som i beskrivningen av det annalkande klimathotet i ”Stengudarna”), men när hon skriver om kärlek och konst är det med absolut och uppriktig passion.

Passion är dessutom något som intar en central plats i Wintersons författarskap. Kärlek och konst är måhända digniteter av mått som inte kan begripas fullt ut, men de är inte enbart tankefigurer utan högst konkreta företeelser i mänskligt liv som erfars av likaledes konkreta kroppar.

Citatet om gränser och längtan som fått inleda denna essä är därför aningen missvisande i sin svenska språkdräkt. Det engelska originalets ”boundaries and desire” täcker med sina flera betydelser bättre in det mångfacetterade i Wintersons idévärld. Engelskans desire översätts inte enbart med längtan, utan rymmer ju också svenskans ”åtrå”. Kroppens längtan är av stor betydelse hos Winterson. Här finns också den flyktväg mot frihet som vi längtar efter: ”Mystikerna och kyrkans män talar om att förkasta kroppen och dess lustar och inte längre vara en köttets slav. De säger inget om att det är genom köttet vi blir fria.” Citatet kommer från ”Passionen”, men skulle lika gärna kunnat återfinnas i annan valfri Winterson-roman.

I essän ”Desire”, ursprungligen publicerad i The Independent men även tillgänglig på hennes hemsida, skriver Winterson om gränser och längtan utifrån åtråns och passionens oerhörda sprängkraft. Här beskriver hon åtrå som en komplex konstellation av viljor och behov, hopp och drömmar. Intimt förknippad med fantasin och möjligheten att föreställa sig saker är den ett underbart rusningsmedel. Men Winterson tar också upp begärets baksidor, vilket ger ytterligare en intressant dimension åt diskussionen om gränser och längtan. Hon menar att begäret är ett fantastiskt tillstånd – tills det går fel. Hon skriver att åtrån får oss att känna oss märkligt upplysta men även om den stundtals är värd allt kaos som kommer i dess kölvatten, så är den inte kärlek och ”only love is worth everything”. Ett liknande resonemang återfinns i romanen ”Skrivet på kroppen” (1992), som liksom ”Vintergatan går genom magen” handlar om en triangel, här bestående av en man, en kvinna och den person som berättar historien och vars kön aldrig blir känt för läsaren. Berättarjagets kärlek till den cancersjuka Louise får honom eller henne att resonera såhär: ”Kärleken är det enda som är starkare än begäret och det enda giltiga skälet att motstå en frestelse.”

Kärlek är alltså inte bara (före)målet för vår längtan, kärlek är också en gräns. Ett skäl att inte låta kroppens begär löpa amok, en anledning att noggrant avväga vilket slags frihet som väger tyngst och som räcker längst. Det finns därmed också en etisk aspekt på Wintersons tankar om gränser och längtan. Att ge sig hän är inte alltid svaret. Gränser kan vara av godo.

Sonya Andermahr sätter fingret på detta när hon konstaterar att Wintersons verk alltid kretsar runt den centrala spänningen mellan ”ansvar och frihet, tyngd och tyngdlöshet, förpliktelser och otåligt begär”. Andermahr gör här en viktig poäng i läsningen av Winterson, vars verk inte bör läsas som anarkistiska upprop om att slå sönder gränser, kliva över hindren, göra som du vill. I hennes böcker spelar onekligen detta att hörsamma sin längtan och våga ta steget över gränslinjen en avgörande roll. Men det är inte med lättvindighet det sker, inte med flykt från ansvar och rättrådighet. Det är alltid på allra största allvar.

När Atlas i slutet av romanen ”Tyngd” så plötsligt frågar sig om han helt enkelt inte ska ta och ställa ner världen, är det svindlande. En ny möjlighet att upphäva sitt jags gränser och istället omfamna sin längtan. Det är ett manifesterande av hur konsten och litteraturen hjälper oss att både utforska gränserna för vår längtan – och upplösa dem.

I koncentrerad form fångar slutraderna i ”Vintergatan går genom magen” själva kärnan i Jeanette Wintersons oeuvre: ”Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt.”

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS