Skip to content

Sisela Lindbloms The Agency

I en intervju i senaste numret av ”Vi Läser”, talar Majgull Axelsson om något som hennes romaner ibland kritiserats för: att läsaren, ivrig att få veta hur det går, liksom motståndslöst glider genom berättelsen. Axelsson ser det tvärtom som ett gott betyg, att det är något positivt när man som läsare bara sugs in i och sköljs med i bokens framfart. Jag tycker att hon har rätt. Att alltid kräva motstånd av litteratur kan kännas aningen ansträngt. Att det helst ska skava och gnaga, utmana och reta, för att litteraturen ska vara fin och god nog – nog är det lite löjligt?

Sisela Lindbloms nya roman, The Agency, om en brittisk skådespelaragentur på äventyr i Paris, är precis en sådan roman där läsaren kanar förbi utan några besvärliga anhalter längs vägen. I Lindbloms fall är det både på gott och ont. Gott, därför att det är ett stycke eskapism hon har skrivit, och i sådana är konfrontationer med verkligheten utanför och dess svårigheter närmast tabu. Ont, därför att romaner som man forsar igenom måste vara roliga och spännande för att bli bra – och ”The Agency” är tyvärr i stora stycken en rätt tråkig bok.

Persongalleriet och intrigen är som måttbeställd chick lit. En excentrisk dam (Semolina Pritchard) styr en skådespelaragentur med järnhand; hon har två kvinnor anställda (den lite äldre och mer cyniska Lindsay och den unga, drömmande Myrah); en lika underskön som opålitlig skådespelare (Lloyd) drar till sig allas uppmärksamhet, men tar med sig Lindsay på kärleksäventyr i Paris – där han dumpar henne hos sin bror Alexis.

Semolina och Myrah har också åkt till Paris; den förra för att söka samarbete med regissören Sofie Shaparov (en knappt maskerad version av Sofia Coppola) som arbetar med ett filmmanus om Marie Antoinette; den senare för att hon ser Paris som svaret på alla sina frågor och drömmar.

Ingenting blir riktigt som tänkt för någon av dem, men för de flesta i slutändan något riktigt bra eller oväntat. Det är ungefär som man kan vänta sig.

I samband med Sisela Lindbloms roman ”De skamlösa” från 2007, utbröt den så kallade ”väskdebatten” på svenska kultursidor. Lindblom var då tydlig, både i boken och i de diskussioner som föregick den, i sin kritik av samtidens ytliga konsumtionshets. Hon fick både medhåll och mothugg, det senare främst av de som ifrågasatte att det bara var kvinnors konsumtion av modeprylar (därav namnet ”väskdebatten”) som blev föremål för kritik. I intervjuer har Lindblom sagt att debatten var tröttande och att själva boken hamnade i bakvattnet. Och det är tydligt att hon vill skriva sig bort från risken att hamna där igen med ”The Agency”. Om det är därför den saknar nerv och udd, vet jag inte – men det gör den.

Den har dock en stor förtjänst – Myrah. Jag tycker mycket om henne. Lindblom gör henne trovärdig på ett sätt som är ganska ovanligt, när hon låter Myrah vara en drömmare med stora tankar och pretentioner, samtidigt som hon i dialogen för helt normala prata om vädret- och gå ut och festa-samtal. När jag tänker närmare på saken är Myrah den enda romankaraktär jag kommer på som faktiskt förkroppsligar kombinationen intellektuell och ytlig på ett sätt som verkliga människor gör hela tiden.

Och kanske är det just detta Sisela Lindblom vill, att para chick litens underhållningsvärde med de större perspektiven på samhället och samtiden. Det har talats länge nu om att den enda riktigt vitala samhällskritiken i svensk skönlitteratur återfinns i en annan genre i underhållningslitteraturen – deckarna.

Är det meningen att chick liten ska slå in på samma spår? Möjligen är det ditåt Sisela Lindblom strävar, men hon har en god bit kvar att gå.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS