Skip to content

Viktor Johanssons Wrestlarna

Få författare har bättre än Monika Fagerholm lyckats fånga det magiska undantagstillstånd som tonåren utgör. I hennes romanvärldar är det utökade flickrummet alltid större, hemligare och viktigare än schablonen. Sannare. Där huserar de unga (flickorna) i sina egna världar, nästan som om de vore inneslutna i kapslar. Hos Fagerholm är den isoleringen alltid – även om mörkret och utsattheten genomsyrar hennes romaner – ett slags trygghet, en plats att dra sig undan världen på.

Men när Viktor Johansson skildrar tonåringarnas, barnens och ungdomarnas slutna kretsar är tryggheten utbytt mot ett underliggande hot om katastrof. Gemenskapen är ersatt av ensamhet och alienering.

Wrestlarna är Uppsalaförfattaren Viktor Johanssons tredje bok efter debuten med diktsamlingen Kapslar som 2007 gav honom Borås tidnings debutantpris. Hans böcker har hela tiden varit framgångsrika hos kritikerna, och det finns ingen anledning att tro att det kommer att ändras nu – tvärtom. Men jag hoppas också att Wrestlarna ska kunna hitta fram till en större publik, till dem som den handlar om; generationen som utsatts för lika delar orimlig press och kontraproduktiv curling.

Cineasterna. Skejtarna. Webcamflickorna. Videobloggaren. De är romanens fyra parallella berättelser – tillsammans utgör de Wrestlarna. De som slåss och blöder inför publik, de som iscensätter kampen, utsattheten, gränsöverskridandet. Men där matcherna i den klassiska wrestlingen är uppgjorda på förhand, där regler och gränser är tydliga redan från början, har de här ungdomarna ingen bortre gräns för sina projekt. Vad som helst kan hända. Så är det också en mor i sorg läsaren först möter, hon som förlorat sin Björn till Cineasternas urspårade försök att bränna ner en bemanningsfirma.

Rikard är förälskad i Lukas, men de är delar av en skejtkultur som märker bögar genom att slipa upp deras skinkor med sandpapper. Alisia fyller tomheten i livet och plånboken genom att uppfylla flåsande mäns önskningar genom webbkameran. Snart deltar också vännen Ida, hon som är förälskad i Alisia och desperat vill hitta sätt att vara nära. Millan är den ensamma videobloggaren, lika ofta som hon uppdaterar sin blogg blir hon hånad och mobbad i hundratals kommentarer. Cineasterna Björn, Lovisa och John drar ständigt sina filmprojekt ett steg länge, snart engagerar de uteliggare i fiktiva brottningsmatcher för en hundralapp eller en sjuttiofemma sprit.

De befinner sig alla i åren strax före myndighetsdagen, och i en tid då tidningarna ängsligt envisas med att kalla 16-åringar för män och kvinnor är det befriandet att Johansson skriver om dem som barn. Som pojkar och flickor. Av olika skäl har dessa barn hamnat utanför skolsystemet, och finns det en gemensam tråd vid sidan av den destruktiva exhibitionismen, så är det deras misslyckade möten med arbetslivet.

Ingen av dem är rustade för det iskalla klimat som präglar förvärvslivet – allra minst så Millan som filmar gamlingarna på äldreboendet och postar på sin blogg. ”De har fått för sig att arbete ska vara något självförverkligande”, tänker Björns mamma där hon sitter och tittar igenom sonens obegripliga filmer.
Wrestlarna beskrivs som en akut samtidsroman. Det stämmer. Hela berättelsen är ett brännande nödläge, hela tiden skriven på en lika tonsäker som vackert poetisk prosa. Och i en värld där man vågade förse ungdomar med något svårare än ungdomsromaner à la Sandor slash Ida, skulle Wrestlarna delas ut på landets samtliga gymnasier. Själv har jag sällan varit så tacksam över kärnfamilj, radhus och ett relativt tryggt jobb som när jag läser Viktor Johanssons på alla sätt utsökta roman.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS