Skip to content

Torbjörn Flygts Outsider

När jag går tillbaka i gamla anteckningar ser jag att jag vid så mycket som ett par elakt sinnade tillfällen helt oombedd utnämnt Torbjörn Flygts rosade och Augustprisbelönade Underdog från 2001, till 00-talets mest överskattade roman. Så hyllad som den blev säger det i och för sig inte särskilt mycket om hur bra den egentligen är – bara att firandet var lite oproportionerligt. Underdog var, precis som den uppföljare som kommer nu tio år senare, en helt okej svensk roman av det slaget som det går tretton på dussinet av. På flyhänt – ibland alldeles för rapp – prosa skriver Torbjörn Flygt sina romaner om uppväxt i och sedermera uppbrott från miljonprogrammens Malmö.

I Outsider har protagonisten Johan Kraft flyttat till Lund och börjat studera juridik, och Flygt är skicklig, på kornet, i sin beskrivning av dubbelheten i förhållandet till den nya världen och den gamla. Till det studentikosa medelklasslivets lockelser och till det mindre attraktiva liv i arbetarklassen han lämnat bakom sig. Klassperspektivet var den största behållningen med Underdog och forstätter så att vara i Outsider – titlarna avslöjar också hur centralt temat är för romanerna och huvudpersonens självbild.

Oändligt långa meningar som brer ut sig över flera sidor. Episoder som gör utvikning efter utvikning – kastar sig handlöst mellan tid och rum, före och efter – innan den ursprungliga berättelsen tar vid igen. En lång räcka liknelser och metaforer av typen ”medan han står gungande med hela kroppen som mjukade han upp höftmuskulaturen på ett hurtigt gympapass för ledstela åldringar”. Samtliga är litterära stilgrepp som fungerar i mycket små doser, men som Flygt här driver till extremer; inte helt olikt en Ulf Lundell eller kanske en Jan Kjaerstad.
Men allra svårast har jag nog ändå för Johan Krafts envisa påminnelser om att det är en berättelse han berättar – de ständigt återkommande ”nu tappar jag bort mig” eller ”det får jag inte hoppa över”. Det skapar en distans mellan berättelse och läsare, upphäver det kontrakt som tillåter läsaren att försjunka in i boken på egna villkor. Kort sagt: Jag vill inte bli påmind om att jag läser en roman när jag gör det. Jag vill vistas i en annan värld än min egen.

Och de gånger jag får göra det, de gånger Flygt faktiskt lägger munkavle på Kraft och låter berättelsen verka i egen rätt, då blir det också riktigt bra. För faktum är att det finns något hos Outsider som saknades i Underdog, och som gör att jag långa stunder sveps med i ett trivsamt flow – där jag liksom går och påtar i de här fiktiva människornas liv, lära känna dem, kommer att tycka om en del och ha svårare för andra. Om det är hos mig eller Flygt förändringen över tio år har skett törs jag inte svara på, men det är som om Outsider har något mer försonande över sig.

Inte minst gäller det de mer närgångna beskrivningar av de kvinnor som är viktiga i Johan Krafts liv; morsan Bodil (hon som han alltid kallat morsan, men som han börjar kalla för egennamn när han kommer till Lund), systern Monika, kusinen Kristina och stora kärleken och livskamraten Helena. De framstår alla som nyanserade och helt mänskliga individer, ömsint och klarsynt beskrivna om vartannat. Bitvis är det en ren fröjd att umgås med dem, och när saker och ting blir svåra och gör ont – då är Flygt känslosam och skarp på samma gång. Flera gånger önskar jag att han skulle stanna i dessa enskilda händelser – Kristinas abort, systerns sjukdom, sveket mot Helena – istället för att förse berättelsen med ytterligare informationstät rekvisita.

Personen Johan Kraft däremot, förblir rätt blek som karaktär. Som om han definierades enbart av och i förhållande till de kvinnor han omger sig med, och det stämmer nog. Hans namn är en mild ironi. Och förstås ett tacksamt skämt för omgivningen. ”Det ska vi se om du har någon”, höhö-ar kollegorna när Kraft ska sitta ting i Hässleholm och presenterar sig på första arbetsdagen. Och jag undrar stillsamt detsamma.
Men precis som Underdog inte bara var en relationsroman utan också en tidsskildring, har Outsider ambitionen att beskriva ett samhälle statt i förändring. 1980-talet med sina guldår av framstegsoptimism glider så sakteliga över i tidigt 90-tal med en sammanbiten Kjell-Olof Feldt i rutan och allt fler demonstrerande nynazister på gatorna. Palme mördas, och morsan Bodil ringer och gråter. Muren faller, och Johans korridorare åker ner för att vara med när historia skrivs och kommer hem med bitar av sten som de säljer för femtio spänn styck. Världen är inte längre som den varit.

Flygt är lika uppmärksam på detaljer i beskrivningarna av politiska skeenden och samhälleliga förändringar som i skildringen av Johans relationer. Men, även omsorgsfullt iakttagna detaljer kan bli för många och snart ser man inte skogen för alla träd. Man hinner helt enkelt inte se dem – eftersom Flygt fullkomligt rasar fram i sin berättelse, utan tid för paus eller eftertanke.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS