Skip to content

Jesper Högströms Drömmar av plåt

”Livet är ett blandband”

Få saker är så irriterande som romankaraktärer som aldrig kommer till skott, som bara låter allt hända dem, som inte rycker upp sig och tar sig samman innan det är för sent.

Jag är överdrivet känslig på den här punkten, skriker och gormar åt de stumma boksidorna. Och Jesper Högströms andra roman Drömmar av plåt är en riktig sådan frustrationsbok.

Niklas Sandberg, oftast bara kallad Nicke, växer upp i Skåne på 70-talet och är på väg att bli på gränsen till överårig student i Stockholm i mitten av 90-talet. Och han är ett praktexempel på person som liksom helt passiviserad ser livet segla förbi – och dessutom inte sällan i rätt hårda och dramatiska former – utan att någonsin kliva fram och ta kontrollen över sin egen situation.

Han ser sin pappa gå ner sig med alkohol och sedan få cancer – utan att egentligen säga något till honom innan han dör. Hans one night stand från korridoren i Stockholm blir gravid – Nicke bara låter planer på familjebildning och lägenhetsköp hända, trots att han knappast är kär i Ingela.

Jesper Högströms huvudperson är kongenial med den roman författaren skriver; känslan av handlingsförlamning och tendensen att snöa in på till synes helt ovidkommande detaljer är konstanta i ”Drömmar av plåt”.

Så bygger också Nicke sina modellbilar, dessa små plåtprylar, från barnsben ända upp i vuxen ålder. Små plåtdrömmar som substitut för de stora handlingarna i det riktiga livet.

I sin recension av Torbjörn Flygts nya roman ”Outsider” (12 september), skrev KristianLundberg på den här sidan att svenska samtidsskildrare ”allt för ofta tycks tro att tidsmarkörerna skall bära fram både form och innehåll”. Det är en mycket intressant iakttagelse. Och högst relevant också i förhållande till Högströms roman. Det börjar redan i första meningen som bara består av ett enda ord: ”Tvångsyatzy.”

Redan där, genom att lyfta fram en av 70- och 80-talens paradgrenar i kategorin sällskapsspel, visar Jesper Högström att han vill skriva en tidsskildring.

Gott så. Men för att berättelser ur och om det förflutna ska bli angelägna för oss, måste de bära på en allmängiltighet och en tidlöshet som på något sätt vittnar om hur människor genom alla tider brottas med samma frågor – om än med helt olika förutsättningar.

Då kan de tidstypiska detaljerna ofta stjälpa istället för att hjälpa, och när Nicke har ”rewindat” sitt tjugonde blandband är det tyvärr där Högström hamnar. Samtidigt är det en oundviklighet givet romanens och Nickes natur – det är precis sådana detaljer som han hakar upp sig på, i sin vilja att fly från sådant han inte förmår ta i.

Jag saknar den skärpa som Jesper Högström har som litteraturkritiker i Expressen. Även om jag långt ifrån alltid är ense med honom, har han en nästintill osviklig förmåga att på elegant prosa mejsla fram det som är kärnan i de verk han recenserar.

I ”Drömmar av plåt” är den där nerven frånvarande, även om det förstås finns undantag – som när Nicke lika handfallen som vanligt besöker sin dödssjuke far. Då blir hans oförmåga nästan brännande, vilket förstås är en bedrift från Högströms sida.

Men – jag har inte sagt något om Jonny.

Och faktum är att där Nicke känns konturlös och velig på gränsen till outhärdlig, är hans livslånga vapendragare, fiende och bästa polare – ja, han är allt i ett – av en helt annan kaliber.

Hans utsvävande liv, risktagande och både elaka och korkade påhitt är knappast något eftersträvansvärt.

Men i jämförelse med Nicke, som står i Jonnys skugga trots att han haft långt bättre förutsättningar (eller kanske just därför), är Jonny som en frisk fläkt.

Och den absolut största behållningen med ”Drömmar av plåt”.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS