Skip to content

Karin Flygares Ingen riktig mamma

”Stort i det lilla”

Lena i Karin Flygares nya roman Ingen riktig mamma är socialarbetare. Det är Karin Flygare också.

Och jag vill börja där, för jag inbillar mig att det är väsentligt, för att inte säga avgörande, för hur den här boken blivit. Det vill säga, hur bra den blivit.

En författare som är väl förtrogen med sitt ämne, som likt Flygare har över trettio års erfarenhet av den värld hon skildrar, får en självklar auktoritet i sin berättelse. Utan att ängsligt behöva tynga sin historia med research – har man samlat fakta i tre decennier kan man sin sak – skriver så Karin Flygare sin roman med ovanlig lätthet.

Inga pliktskyldiga förklaringar, bara en skildring av Lenas liv och arbete som är så enkel att den nästan är asketisk.

Nu är inte arbetsskildringen det huvudsakliga ärendet i ”Ingen riktig mamma”, det är Lenas privat- och familjeliv som står i centrum. Men det är i beskrivningarna av arbetet jag tycker Flygare är som allra bäst.

När socialsekreterarna diskuterar omhändertaganden av barn på fikarasten, när Lena är ute på fältet och träffar små barn till föräldrar som sviker och förtvivlar över sin oförmåga. Mödrar som får träffa sina barn ett par timmar i andra mammors hem.

Flygare skildrar insiktsfullt den svåra balansgång socialarbetare dagligen har att gå i sin yrkesutövning.

Men de öden som hon möter i tjänsten speglar också förtjänstfullt Lenas eget liv, hennes egen oförmåga.

Kärleksrelationerna som tycks omöjliga att få att fungera, det är en sak. Värre är att förhållandet till dottern Mikaela allt sedan hon föddes, eller redan under graviditeten egentligen, inte blivit som Lena hoppats.

Mikaela drar sig undan sin mamma, blir svår att få kontakt med och Lena söker svaret i sin egen förlossningsdepression och de förbjudna tankar hon tänkt; att hon egentligen inte vill ha något barn.

Flygares roman består av tre delar och spänner över tiden från Lenas graviditet, via en period när Mikaela är i tolvårsåldern och fram till att hon slutat gymnasiet. Om tiden de här perioderna emellan får man inte veta mycket. Det gör inget, för man förstår ändå.

Överhuvudtaget är Karin Flygare en sparsmakad berättare, hennes prosa är så återhållen och enkel att den i princip reduceras till ett refererat. Ingen överflödig information, inga utsvävningar, här berättas bara det som är absolut nödvändigt för att bära berättelsen. Det är en ganska vansklig väg att gå som författare, i synnerhet om man inte kan berömma sig om att ha en exceptionell språkbehandling, men Karin Flygare lyckas med sitt företag.

”Ingen riktig mamma” har en enkel intrig skriven på lika enkel prosa.

Till synes inget märkvärdigt alls, men ändå så bra.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS