Mina varmaste gratulationer
- till Tomas Tranströmer förstås! Hann inte skriva något om det igår, för jag var fullt upptagen bland annat med att läsa en annan värdig kandidat till Nobelpriset, vars bok jag recenserar i HD om ett par dagar. Hursom gör det inte så mycket, för sällan har det väl varit mer pinsamt att vara dåligt orienterad i en Nobelpristagares författarskap? Jag har bara läst Tranströmer högst sporadiskt, har flera gånger lovat mig själv bot och bättring på den punkten, och vad kan väl vara en bättre knuff i den riktningen än det här?
Något som jag däremot funderat på är kritiken mot att Nobelpriset för många gånger gått till Sverige. Människor som annars tycker att tal om exempelvis könsaspekten förringar värdet av de litterära meriterna, verkar ändå obekväma med prisets provinsiella drag. Då tycker jag precis tvärtom. Jag tycker gott att Nobelpriset i litteratur, som delas ut av just Svenska Akademien och ingen annan eller internationell dito, kan få vara lov att vara lite lokalpatriotiskt – om inte annat av det skälet att det för alla, även akademiledamöter, är lättare att gräva där man står än att gå över ån efter vatten. Med detta sagt inser jag ju att det kan verka som om jag struntar i geografisk spridning och nödvändig utblick, men det är fel. Jag tycker bara att det inte är en sådan stor sak om Sverige råkar bli överrepresenterat i ett pris som delas ut från Sverige.
Hur gick det till när Akademien beslöt att ge priset till Tomas Tranströmer? Såhär kanske:
Jag skriver om saken i veckans Fokus.
Mina varmaste gratulationer del två går till Kerstin Ekman, som mycket välförtjänt tilldelats Sokratespriset. Omdömesgilla beslut prägla denna vecka.
