Skip to content

”Bron lär aldrig slå Brottet”. Mediekrönika.

Delar av den här sommaren ägnade jag åt att i ett lika utdraget som maniskt rus se första säsongen av den danska kriminalserien Brottet (Førbrydelsen). Serien sändes i SVT redan våren 2008, så det är ju lite olyckligt att jag ska ha den i färskt minne precis nu. Olyckligt för mitt intryck av den nya svensk-danska kriminalserien Bron, vill säga. För det ska sägas med en gång: Brottet är bland det bästa jag sett, inte bara i kriminalarväg, utan bland tv-serier över huvud taget. Och det har Bron onekligen svårt att matcha.

Varför ens jämföra? Jo, för att serierna inte bara delvis har samma upphovsmän (många av de som jobbade med Brottet ligger också bakom Bron, huvudregissören Charlotte Sieling till exempel), utan också uppvisar en del likheter. Inte minst så när det kommer till det polispar som jobbar med utredningen av den radda brott som börjar med att Malmös kommunordförande hittas mördad på Öresundsbron. Saga Norén (Sofia Helin) och Martin Rhode (Kim Bodnia) fördelar rollerna mellan sig enligt principen den fokuserade, strikt jobbinriktade kvinnan och den lite mer avslappnade, låt säga ”mänskliga” mannen. Inte helt olikt Sofie Gråbøls och Søren Mallings Sarah Lund och Jan Meyer.

”Svensk kriminalfiktion har utvecklat ett Lisbeth Salander-komplex som heter duga”, skriver Sydsvenskans Anna Hellsten i sin kommentar till första avsnittet, apropå Brons huvudroll Saga Norén (21/9). Men frågan är om man inte snarare velat göra en ny, mer extrem, Sarah Lund av Helins karaktär? Likheten finns i passionen för arbetet. Lund må ha en familj, det saknar Norén, men den glömmer hon rätt ofta bort och den besatthet med vilken hon bedriver sitt polisiära arbete tycks ändå ha stått som förebild för Bron-polisen. Förutom detta: Norén är uttalat ”speciell”.

Journalisten Imke Janoschek skriver om Bron på sin blogg ”Autistmammans blogg” att det från hennes perspektiv är uppenbart att Saga Norén har en diagnos – Aspbergers. Hade jag inte läst hennes inlägg innan jag såg det första avsnittet hade jag förmodligen slutat titta; de första tio minuterna framstår Sofia Helin för det otränade ögat som b-skådisarnas bottenskrap.

Men det blir snart tydligt att de problem som finns är Saga Noréns och inte Sofia Helins. Åtminstone är det nästan så. För det finns också något underliggande som gnager kring att man velat göra Saga så bisarr – så omöjlig i alla sociala relationer, så oerhört slipad när det gäller sitt arbete. Hon minns allt, kalkylerar snabbast av alla och har en imponerande statistik när det kommer till uppklarnande av brott. Men, som Janoschek skriver, det vore också önskvärt om hon kunde vara lite ”älskvärd, lite mer nyanserad”.Och på ett sätt blir hon det, efter avsnitt tre är jag mer förtjust i henne än efter det första. Men när det blir uppenbart att gärningsmannens – uppenbart en psykopat – psykologiska profil är i princip identisk med Saga Noréns drar jag öronen åt mig igen. Vad vill man säga med det?

Jag hoppas att frågorna kring Saga Noréns psyke ska få fler svar vad det lider, för hon är onekligen en intressant karaktär i en riktigt lovande kriminalserie. Men någon Sarah Lund blir Saga Norén inte, och till Brottets nivå når aldrig Bron upp.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS