Skip to content

Christa Wolfs Änglarnas stad

Christa Wolfs Änglarnas stad är så bra att jag nästan blir förbannad.

Detta med att göra någon ”nästan förbannad” ska tydligen vara en av Olle Ljungströms uttalade metoder för att få människor att lyssna ordentligt.

Vad Christa Wolf och Ljungström har gemensamt är förmodligen lika med noll, men bilden är likväl användbar: Wolfs roman är så utomordentligt spännande, bildad och flyhänt skriven att jag gång efter annan känner mig på bristningsgränsen – för att sedan bara kapitulera inför den.

Vad annat kan man göra?

Något som däremot gör mig irriterad på riktigt är bokens formgivning.

Den ser med sitt grafiska mönster i svarta, gråa och beiga toner ut som en tråkig, dystopisk sci-fi eller en anonym, seg spionthriller.

Genrebeteckningarna i sig är inte direkt felaktiga för att beskriva ”Änglarnas stad”, men adjektiven är det. Dessutom är den så mycket mer.

Wolf har skrivit en sammansatt roman som utgår från det märkliga undantagstillstånd som är exilens, och som därifrån borrar sig ner i ett lands och en människas historia, och som djupast sett gräver i de obekväma sanningar som utgör villkoren för den mänskliga existensen. Någon borde ha sett till att den fick pärmar som åtminstone kom i närheten av att motsvara innehållet.

Det är tidigt 1990-tal och en kvinna, en medelålders östtysk författare, kommer till Los Angeles för att tillbringa en tid på forskningscentret Getty tillsammans med andra intellektuella från USA och hela världen. Men den här kvinnan, bokens aldrig namngivna berättarjag, har inte bara rest till något utan också från.

Hennes vistelse i L.A. är en exil, framtvingad av de avslöjanden som kommit fram om henne sedan muren fallit och alla handlingar blivit officiella. Hon har inte bara, som hon själv alltid trott, varit en av dem som bevakats av Stasi. I hennes arkivfiler hittas också förkortningen ”IM” – informell medarbetare. Hon har, utan att själv minnas något av det, under en period alltså arbetat för DDR:s säkerhetstjänst Stasi.

Ramberättelsen följer den verkliga Christa Wolfs liv, liksom annan information i romanen gör det uppenbart att författaren lånat ut sig själv och sitt liv till sin berättelse. Det autofiktiva eller självbiografiska elementet är dock ingenting jag tänker särskilt mycket på; Wolf lyfter upp sin berättelse ur det privata och till det allmängiltiga på ett häpnadsväckande sätt – givet hur besatt berättarjaget är av att nysta i sin egen oförmåga att minnas.

För det är nämligen kring detta trauma som romanen kretsar: hon kan för sitt liv inte minnas att hon har arbetat för Stasi. Den avgörande frågan är hur mycket en människa är kapabel att glömma. Eller, som kvinnans vän och samtalspartner Peter Gutman formulerar ett av människans dilemman; ”i den skräcken lever vi väl alla: att vi inte känner igen oss själva”.

”Änglarnas stad” vänder blicken bakåt ända till Sturm und Drang-eran, men det är i huvudsak 1900-talets Tyskland och inte minst Östtyskland som Wolf skriver fram en oersättlig beskrivning av. Pendlingsrörelsen mellan nazismen och kommunismen, livet under två totalitära men vitt skilda styren och vilka avtryck de satt i landet och i befolkningens självbild, gör Wolfs bok till den allra bästa tänkbara historielektion.

Därtill bär den spår av Freuds drömtydningar, skissar en bild av USA under Clinton-eran och gör mot slutet en något märklig eftergift åt änglamakerskor allmänt new age-flum. En uppriktig skildring av hur en förnuftsstyrd människa tvingas släppa taget om sin rationella världsbild, absolut, men alltför okritisk.

Själv följer jag allra helst i det spår som är litteraturens och språkets, nära kopplat till frågan om minne och glömska. Tysk litteraturhistoria går som en röd tråd genom ”Änglarnas stad”, med Goethe, Mann och Brecht i spetsen. Christa Wolf använder sin djupa bildning på ett föredömligt sätt, och inte minst frågorna om berättandes möjligheter (”Kanske sagor kan lägga grunden till att man engagerar sig mot det som är orätt?”) ställs på sin spets. Jag skulle säga att Wolfs roman i sig utgör ett ganska bra svar på vad en skönlitterär berättelse förmår göra med vår förståelse av världen.

”Änglarnas stad” handlar till inte så liten del också om huvudpersonens frustration över svårigheterna att tillfredsställande översätta tyska till engelska, om språkbarriärer. (Här har för övrigt översättaren till svenska, Aimée Delblanc gjort ett hästjobb.) Hon vittnar också om hur saker blir lättare att ta i sin mun på engelska än på modersmålet – det blir liksom lättare, luftigare och inte lika definitivt. Jag håller med.

Och vill därför avsluta med att säga att ”Änglarnas stad” är en – masterpiece.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS