Därför att jag skyr elden.

De senaste dagarna har jag haft en så intressant mejlväxling med Birgitta Holm. Den började med att hon skrev till mig efter min recension av hennes bok om Rut Hillarp, och har sedan handlat om destruktivitet och smärta, förhållandet mellan litteratur och liv och vad det innebär att man får sin bild av ett författarskap raserad i någon mening. Allt såklart med utgångspunkt i våra respektive bilder av Rut Hillarp. (Det är lättare att hänga med i det jag skriver nedan om man har läst min recension, eller för all del Birgitta Holms bok.) Och när jag tänker efter på saken, så är det nog inte Birgittas bok som med sitt innehåll så genomgripande förändrar min bild av Hillarps böcker – jag tror att det är jag som förändrats, och att hennes bok var det som fick mig att upptäcka det. I sitt första mejl till mig skriver Birgitta: ”Kanske är inslaget av smärta och begränsning i livet alltför självklart för mig, men jag skulle önska att det inte behövde likställas med destruktivitet.” Det är främst här våra åsikter går isär tror jag.

Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är. Jag är heller inte så intresserad av de självförbrännande tillstånd som smärta och passion innebär. Jag vill mest må bra och vara glad. Mitt ideal är stilla förnöjsamhet och godmodighet. Det är inte helt enkelt att uppnå, men jag finner det meningsfullt att sträva dit. Jag vill inte hänge mig åt svärta, livet har sitt fullt tillräckliga mått av lidande ändå, utan att jag frivilligt kastar mig ner i det mörka gapet. På denna och många andra punkter, skiljer vi oss åt, Rut Hillarp och jag.