Skip to content

Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen

Kerstin Ekman föddes 1933 som Kerstin Lillemor Hjorth. När hon så nästan 80 år senare låter en av huvudkaraktärerna i sin roman Grand final i skojarbranschen få namnet Lillemor Troj, är det en inte särskilt väl dold lek med den egna identiteten hon presenterar. Ekmans nya roman handlar om författarliv; om författarens roll i offentligheten, om vad vi kan veta och inte veta om dem som skriver de böcker vi älskar, om hur den som sitter hemma på kammaren och för pennan är väsensskild från den författare som visar upp sig på bokmässor, seminarier och signeringar. ”Monstret är dubbelhövdat”, som det heter på ett ställe i romanen. Därför är författaren i Grand final i skojarbranschen inte heller en person utan två.

Lillemor Troj, den vackra, behagliga vars namn står på bokomslagen, gör en karriär som till det yttre är näst intill identisk med Kerstin Ekmans egen. Men det är inte hon som faktiskt skriver böckerna. Det gör Barbro ”Babba” Andersson, en tjock, ful och rätt ilsken cyniker som har en säregen skrivbegåvning och som därtill är insiktsfull nog att förstå att en person som hon aldrig kan älskas av offentligheten. Det är sent 1950-tal i Uppsala när de inleder sin pakt och sitt hemliga samarbete, och det sträcker sin ända in i våra dagar. Romanen tar sin början när Lillemor Troj kallas upp till sin förläggare för att stå till svars för att hon skickat en märklig roman till ett konkurrerande förlag. Det visar sig omgående att det är Babba som efter alla år beslutat sig för att ta bladet från munnen och berätta sanningen. Skarpt läge: Kommer den livslånga hemligheten att avslöjas?

Kerstin Ekmans böcker har alltid präglats av det eleganta flödets prosa, av ett språk där läsaren liksom glider med – ibland nästan motståndslöst. Många av hennes romaner har också spänningsmoment som knuffar en framåt i läsningen, men det driv som finns i Grand final i skojarbranschen måste ändå ses som extraordinärt i sammanhanget. Språket är så rakt och till synes enkelt, ja faktiskt ”rappt”, ordet som Babba sarkastiskt påpekar ”älskades av dem som berömde kvinnliga skribenter”. Ekman driver här sin läsare nästan farligt snabbt mot upplösningen – man vill verkligen veta hur det går – och inte bara en gång får jag bläddra tillbaka och se vad jag missat i min ivriga framfart. Spåren, de möjliga läsarterna, är många i Ekmans roman och till slut är hundöronen i både övre och nedre hörnen löjligt oräkneliga.

De svåraste romanerna att förhålla sig till är de som uppenbart lånat väsentliga ingredienser från författarens eget liv, men som vrider sig som en liten mask inför varje försök till biografisk läsning. När Kerstin Ekman ger sig in i autofiktionens numera upptrampade terräng, gör hon det på ett sätt som ingen annan hittills har lyckats helt och hållet med: att få det att se ut som fiktion och ingenting annat. Jag kan inte komma på någon annan som skulle kunna göra samma sak, och komma undan med det. Hon får Knausgård att se ut som en amatör.

Det spelar ingen roll att Lillemor bara bär kläder som Kerstin Ekman själv burit, inte heller att hon gifter sig med en akademiker, förlorar två foster i ett utomkvedshavandeskap, skiljer sig, träffar en ny man som arbetar på folkhögskola, flyttar till Ångermanland, inträder i Svenska Akademien, ger ut en romansvit om kvinnors och barns slit vid förra sekelskiftet och så vidare. Man kan för all del roa sig med att lägga pussel med det som är känt kring Ekmans biografi och med sådant hon sagt i tidigare intervjuer, men när det detektivarbetet är slut återstår ändå bara texten.

Grand final i skojarbranschen är en kommentar till samtidens medialisering av författaren – kändisfixeringen om man så vill. Det är också en intressant skildring av det ömsesidiga beroende, inte att missta för gillande, som präglar Babbas och Lillemors livslånga relation till varandra. De är varandras motsatser, men som med tilltagande ålder ändå tycks mötas på mitten på något vis. Babba blir mer förlåtande mot livet, Lillemor får mer skinn på näsan. Kerstin Ekmans sätt att skriva fram dessa kvinnors liv med de insikter och den försonlighet som bara faktisk erfarenhet kan ge, är av det slaget som gör att jag instinktivt känner att bara människor över sextio borde få ge ut böcker.

Liksom större delen av Ekmans tidigare produktion handlar Grand final i skojarbranschen också om litteraturens fördelar gentemot det riktiga livet. Såhär resonerar Lillemor om böcker: ”De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” Den som följt Ekman i olika texter vet att hon ofta påtalar berättandets förmåga att bringa reda i annars kaotiskt liv. Men precis som allt annat har berättandet sina begränsningar, och i slutet av romanen konstaterar Lillemor så att ”det dyrbaraste vi äger är det som vi aldrig berättat för någon. Det kan inte förvanskas.”

Grand final i skojarbranschen är ett kraftprov och en viktig milstolpe i Kerstin Ekmans litterära verksamhet. Man kan säga att Ekman här, via fiktionens bedrägliga ramar, placerar sitt eget författarskap i en tid och i ett sammanhang. Och inte bara det, hon förklarar och analyserar det också, men hon gör det via sina uppdiktade Babbas och Lillemors röster. Det är litteraturhistorieskrivning i fiktionens dräkt, det är en hitte på-memoar som är lika sann som låtsad.
I våras frågade sig Kerstin Ekman flera gånger i olika intervjuer om det verkligen är lämpligt att hålla på och skriva romaner ända in ålderdomen? Det är det uppenbarligen.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS