Skip to content

Viktoria Myréns Iris

”Rabarbern som redan vuxit sig stor, ormbunken innan den slår ut – ludna sjöhästar i klunga, och där är massor av rödskära små huvuden på smala stänger som trängt igenom jorden, pionerna. Hon som varit så rädd för att de strukit med under den hårda vintern. Sedan kommer sargentins rosa, körbärsträdets vita, bambuns antenner upp ur jorden, hon brukar räkna dem, se dem bli fler för varje år, ett löfte om liv och utvidgning – tröst.”

Det är till trädgården Viola flyr för att få tröst, dit hon går för att förlora sig i arbetet med arter, med att rensa, med att vårda.

Det är dit hon går för att förvissa sig om att saker växer, att liv fortfarande spirar – att hon kan göra så att något lever. Hon har alltid levt sitt liv genom blommorna (Viola har döpt sina döttrar till Rosa, Malva och Iris), och ännu mer så nu när hennes make bit för bit, i en oroväckande fart och alldeles för tidigt, äts upp av en galopperande demenssjukdom.

Men allra mest har trädgården med allt som växer, blivit en tillflyktsort sedan Viola förlorat sin ena tvillingdotter, Iris, direkt efter födseln.

Viktoria Myréns andra roman efter den lovordade debuten ”I en familj finns inga fiender” handlar även den om den bestämmande men ändå sköra inrättning som en familj är.

I Iris är det sorgen – bristen – efter Iris som står i centrum. Hennes död fortsätter att prägla familjen för alltid. När Malva, tvillingen som överlevde, är vuxen reser hon till Nicaragua under förevändningen att hon ska följa sin pojkvän i arbetet, men resan är lika mycket en flykt från ett klimat som alltmer är på väg att kväva henne och, när hon själv blir gravid, en chans att äntligen våga skärskåda sina smärtpunkter.

Myrén varvar Malvas berättelse med Violas, men det är den förra som får mest plats och som görs mest nyanserad. Malvas historia blir inte bara den om det om det ”svarta hål” som tvillingsystern hon aldrig kände har gjort i henne, utan också en skildring av livet i Nicaragua som har en alldeles särskild närvarokänsla. Myrén fångar precist hur den pockande, påträngande platsen skaver mot Malvas likgiltighet; hon ser allt liksom genom en hinna, alltför upptagen med sig och sitt för att något ska kunna tränga in på allvar.

Med undantag för Anita, en medelålders svensk kvinna som förlorat sin vuxna dotter, och som rest till Nicaragua för att hon trodde att ”döden inte skulle vara så svår på en sådan här plats”. Relationen mellan Malva och Anita, med sin nästan desperata samhörighet och vilja till närhet på alla plan, är en oerhört vacker bild av hur vänskap fungerar när den är drabbande – och ett av de mest kvardröjande spåren i ”Iris”.

Vem är Viola? Jag önskar att jag hade fått veta mer om henne. Viktoria Myrén anstränger sig för att göra Malvas och Violas berättelser jämbördiga, men det märks att hennes huvudsakliga fokus är hos Malva, som blir en sammansatt person medan Viola hela tiden är farligt nära gränsen att reduceras till en idé om den sörjande modern.

Men inte bara i sitt eget liv, utan också i Myréns roman, räddas Viola av sin trädgård.

Om läsaren någon gång kommer henne riktigt nära så är det när hon sitter på huk och rensar under vinbärsbuskarna och minns hur en mycket liten Malva var med henne i trädgården och ”hon försöker hålla fast vid den stunden och bara vara i det ögonblicket, inte i alla de andra som pockar på och stjäl små bitar av henne, vill dröja i det varma, inte gå in, fastän mannens ansikte är där innanför fönstret, hans knoge mot rutan, knackar och knackar”.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS