Skip to content

Stefan Einhorns Änglarnas svar

”Sedan gick det som det gör i dåliga romaner”, säger vid ett tillfälle en av karaktärerna, Iris, i Stefan Einhorns debutroman Änglarnas svar.

Hon säger det apropå sin makes förutsägbara förälskelse i barnflickan, men det är inte det väsentliga här. Det intressanta är hur det där knepet ofta används; hur författare som vill beskriva klichéartade eller osannolika händelseförlopp, liksom försöker höja sig över det genom att låta sina karaktärer tala om skeendena som om de vore hämtade ur en (dålig) roman. Fastän det är precis just det de är och inget annat.

Nu är inte ”Änglarnas svar” nödvändigtvis en dålig roman, även om den lämnar en del övrigt att önska, men det där maneret irriterar mig. Vill du skriva din version av uråldrigt triangeldrama, varsågod och gör det, men huka inte bakom dina egna romanfigurer!

Nåväl, Stefan Einhorns roman har nu andra ambitioner än att vara ett triangeldrama.

I själva verket har han tagit det skönlitterära tillfället i akt att skriva en berättelse som förenar hans välkända tankar om etik (om människans sätt att förhålla sig till sin nästa) med den judiska 1900-talshistoria som också är hans egen familjs.

Einhorns syster Lena har skildrat modern Ninas överlevnadsberättelse i boken ”Ninas resa” och filmen med samma namn, och nu väljer alltså Stefan Einhorn att skapa en fiktiv berättelse som har sin smärtpunkt i Förintelsen och judegettot i Lódz.

Jag hörde till dem som uppskattade Stefan Einhorns etiska tankebok ”Konsten att vara snäll” (2005). Den kom precis i en tid då jag funderade mycket över huruvida det som konstituerade en människa var att hon arbetade med sig själv eller att hon satte sin medmänniska först. Och Stefan Einhorns röst var en välkommen kontrast till den samstämmiga coachkör som sjöng självförverkligandets lov.

Om självhjälpslitteratur kan man säga mycket, men den är bättre när den är empatisk än när den är enfaldig. Och Einhorn predikar ingen egoboosting.

I ”Änglarnas svar” ekar många av de tankar som Einhorn tidigare presenterat i rådgivningsform – som i Madeleines tal till systern Iris: ”Det är lätt att göra goda gärningar när hela världen jublar. Men du gjorde det och fick enbart fördömanden som tack.”

Romanen bär på ett överflöd av sådana där reflektioner om gott och ont, ett begreppspar som ju också naturligt infinner sig när man skriver en roman om Förintelsen.

Men Stefan Einhorns karaktärer har en ganska häpnadsväckande brist på psykologiskt djup och även om det går att utläsa att ambitionen är precis den motsatta så framstår de som tämligen endimensionella.

Romanen innehåller sex längre berättelser, var och en berättad i jagform av bokens huvudpersoner, som trots sina skenbara olikheter är rätt snarlika.

Alla följer de samma schema: ”Jag har begått handlingar som kan verka oförlåtliga, men i själva verket har de varit de enda rätta – och jag ska berätta varför.”

Jag hårddrar det nu, men ändå. Borde inte en person av Stefan Einhorns kaliber kunna hitta andra psykologiska förklaringsmodeller till sina karaktärers tveksamma handlingar än att de egentligen bara försökt göra gott?

Jag har knappt nämnt något om handlingen – det är medvetet.

För tvärtemot vad man kanske kan tro av resonemanget ovan har Einhorn byggt sin roman nästan som en pusseldeckare, där bit efter bit successivt läggs till och skapar nya mönster. Det som driver läsaren är att få svaret på gåtan, och det vore onödigt att förstöra den spänningen.

Men i centrum för ”Änglarnas svar” står Hanna, barnflickan som Iris make Marcus förälskar sig i. Hon är den unga kvinna som mirakulöst överlevt flera anhalter under kriget (när de fördes till Auschwitz till exempel, fick de skickas vidare för att det var för fullt) och hamnar i Sverige där hon alltså tar anställning hos Marcus och Iris för att ta hand om deras lille son Andreas.

Hur hennes öde är kopplat till Marcus, Iris och Andreas – och de andra karaktärer som hörs i boken, Vladek, Rachel och Madeleine – blir alltså så sakteliga allt tydligare.

Einhorn spar inte på krutet direkt. Det ena osannolika sambandet efter det andra uppdagas i det som förlaget i baksidestexten kallar för en ”sinnrikt konstruerad roman”.

En sådan formulering gör att jag genast drar öronen åt mig. Viljan till sinnrika konstruktioner riskerar att skymma sikten för författaren, och få upplägget att ske på bekostnad av berättelsen.

Tyvärr är det också det som händer i läsningen av ”Änglarnas svar”. Jag blir allt mindre intresserad av dessa människors öden, och alltmer nyfiken på att veta hur allt hänger ihop.

Med undantag för Hanna. Hanna, denna glimrande, säregna, urstarka pärla till människa vars särskildhet ingen sinnrik konstruktion kan trolla bort.

Henne kommer jag att bära med mig.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS