Skip to content

Joan Didions Blå skymning

När min svärfar gick bort för några veckor sedan, kom min sambo hem och sa att ”hans skor stod där i hallen när jag åkte, precis som om han skulle komma och kliva i dem igen”. Jag tänkte genast på Joan Didions sorgebok över sin make John Gregory Dunne, Ett år av magiskt tänkande (2005), där hon redogör för hur hon efter hans död rensar ut hans saker. Allt utom skorna – dem kan han behöva när han kommer tillbaka. Människor lämnar efter sig en mängd saker när de dör, men kanske är skorna så laddade eftersom de är så personliga? Det är sällan någon annan kan bära dem om de är ordentligt använda.

Didions bok om det första året som änka handlade inte bara om sorgen efter maken, utan kantades också av oro för dottern Quintana Roo (döpt efter ett område i Mexiko), som kämpade för sitt liv på olika akutmottagningar efter att en vanlig influensa lett till komplicerade hjärnskador. Ungefär samtidigt som Ett år av magiskt tänkande kom ut i USA, avled Quintana. Nu kommer Didions bok om henne, Blå skymning, på svenska.

Hon förlorade sin make och arbetskamrat sedan fyrtio år tillbaka, och hon förlorade sin dotter. På sex år har Joan Didion alltså gett ut två sorgeböcker. Hur är det ens möjligt? Hur orkar man göra bok av all sorg och förtvivlan?

En sörjande människa griper tag i det som ligger närmast till hands, och har man skrivit oavbrutet hela sitt liv är det inte så konstigt att man fortsätter med det. Men där Ett år av magiskt tänkande var självklar i sin rättframma form, präglas Blå skymning av ett motstånd som man annars sällan hittar i Didions texter. Trots att stilen förblir lika lätt och elegant som vanligt, märker man att Didion fått tvinga sig själv att skriva vidare. Hon går i cirklar kring det som hänt Quintana – att hon blivit sjuk och dött – och förlorar sig istället i minnen från hennes barndom och närmast anekdotiska utläggningar om andra människor i hennes närhet som också dött plötsligt och tragiskt.

Först saknar jag den direkta förkrosselsen som fanns i Ett år av magiskt tänkande, där Didion utan betänkligheter grävde ner sig i skildringarna av sorgens faser, men sedan förstår jag att Blå skymning (titeln syftar på de långa, blå skymningar som faller över New York några veckor före sommarsolståndet) aldrig kan bli en sådan bok. Förlusten av ett barn är för svår för att gå rakt på. Och snart gör Didions cirklande runt smärtpunkten att lidandet framträder i hela sin desperation och förtvivlan. I korta ögonblick kan jag som läsare snudda vid den kompakta sorg som drabbar den som förlorar sitt barn, och det är rent ut sagt outhärdligt.

En märklig sak som aldrig slagit mig förrän jag läste Didions bok är hur ett barns död på ett sätt avslutar ett föräldraskap i förtid – naturvidrigt eftersom föräldraskap aldrig ska fullbordas. Man ska vara förälder till sin död. Men Didion kan se tillbaka på sin tid som förälder, från adoptionen av den lilla Quintana och fram till hennes bröllop, och veta att det är allt som kommer att finnas. Kvalen är många, tvivlet på den egna förmågan, som sig bör för alla, stor: ”Jag känner inte många människor som anser att de varit bra föräldrar.”

Didion skriver att det egentliga ämnet för hennes bok är ”denna oförmåga att möta sanningen om åldrandet, sjukdomar och död” och hur hon inser att tala om denna rädsla är samma sak som att tala om barn. ”När vi talar om dödlighet talar vi om våra barn” är det mantra som löper genom boken, eller som det också formuleras på ett ställe: ”Sedan hon hade fötts hände det aldrig mer att jag inte var rädd.” Det kan vara en av de sannaste beskrivningar av föräldraskap jag läst.

Att Blå skymning är något mer återhållen än den förra boken, gör att den stundtals bär på samma slags svala distans som finns i Didions romaner och essäer.

Avståndet och den perfekta stilistiken har på ett sätt alltid varit Didions kännetecken, därför var Ett år av magiskt tänkande också ett undantag med sin absoluta närhet. Men när Didion nu återvänder till sin beprövade berättar- stil, är det så uppenbart för att söka skydd där. Det är så rörande, så vackert och så sorgligt.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS