Skip to content

Fransk kultur = ”osvensk”!

Jag fick tag på den här inscanningen av lördagens debatt via min tjejs FB, så nu kan ni se den. Jag är faktiskt rätt mållös av svaren jag får (fransk kultur är alltså, eh, osvensk, och så säljer den inte heller – okej), så pass mycket så att jag nog avstår från ytterligare en runda. Mitt debattinlägg är ganska kraftigt nedkortat, i huvudsak har man omdömesgillt redigerat bort mina syrligaste sarkasmer men en del viktiga saker har också fått stryka på foten, så därför ger jag er fullängdsversionen här:

”Man kan fråga sig hur många utanför Sveriges gränser som med självklarhet kan uttala och stava till Olle Lundqvists namn? Förmodligen inte alltför många; svenskan är ett litet språkområde och uttalsreglerna inte alltid helt glasklara. Däremot kan man nog vara hyfsat säker på detta: Om Lundqvist skrev en roman som belönades med Augustpriset och skulle recenseras utomlands, skulle de utländska kritikerna inte ägna stavningen på hans namn någon större uppmärksamhet. Det är nämligen inte en kritikers uppgift.

Vad är det då som får Lundqvist att öppna sin recension av franske författaren Michel Houellebecqs senaste roman med att raljera över författarens namn?
Lundqvist skriver: ”Han kan nog beskrivas som ”namnkunnig”, åtminstone i Frankrike. Eller snarare: nästan bara i Frankrike. Var annars (okej, Belgien och delar av Schweiz) kan man ens uttala hans namn? Och stava till det?
Michel Houellebecq. Men vunnit Concourtpriset har han (2010). Frankrikes finaste litterära utmärkelse. På tal om namnkunnig.” (Norran 17/1)

Det är häpnadsväckande att en kritiker och tillika ansvarig litteraturredaktör på en hyfsat stor lokaltidning, gör en sak av att den författare han recenserar har ett – i recensentens ögon, märk väl – svåruttalat namn. Vad har detta med innehållet i Houellebecqs roman att göra? Det är oprofessionellt, och hade varit en ren otänkbarhet om författaren ifråga varit säg, jude eller arab. Det borde det vara nu också, hur uppburen, vit och västeuropeisk Houellebecq än är. (Det heter Goncourtpriset för övrigt.)

Lundqvist underkänner Houellebecq som romanförfattare på grundval av att han har ett svårt namn, men samtidigt är namnkunnig, och för att han anses som kontroversiell. Den senare informationen har Lundqvist nosat upp på Google, och den sätter genast ”varningsklockor i ringning”. Varför det? Vad är det som gör att Lundqvist har problem med kontroversiella författare? Det får vi aldrig veta. Utöver en reptilsnabb återgivelse av handlingen Kartan och landskapet (som Houellebecqs roman heter), får vi heller inte veta så mycket mer – förutom att en och annan säkert kommer att uppskatta romanen. (Underförstått: de som gillar att posera med svår litteratur.)

Olle Lundqvists recension är inte bara tramsig, utan vittnar också om ett mer djupgående problem som stavas anti-intellektualism och bildningsförakt. Det finns många skäl att ifrågasätta Michel Houellebecqs romaner och hans position i det offentliga litterära samtalet – hans böcker rör sig inte sällan farligt nära såväl kvinnoförakt som rasism – men det tillfället går Lundqvist förbi. Istället väljer han att skämta om namn(kunnighet) och det som han anser vara en konstlad roman, utan att en enda gång underbygga sina argument. Om han vill plocka ner Houellebecq från piedestalen, kan han göra det hederligt och intellektuellt på det sätt som en kritiker bör.

”Vad är poängen?” (med Houellebecqs roman), frågar Lundqvist. Jag har ingen aning, för han försöker inte ens ta reda på det – trots att det är precis det som är hans jobb. En mer relevant fråga är därför: vad är poängen med sådana här recensioner?”

11 kommentarer Skriv en kommentar
  1. Heja Therese!
    Mot dumheten kämpar gudarna förgäves, eller vad det heter.

    Namnet, Houellebecq, har författaren hittat på själv, det uttalas Wellbeck, ett rätt så engelsktklingande namn alltså. Men stavat på franska.
    Det tycker jag den där Loundqviste (samma princip) kunde ha googlat sig fram till.

    Och som du säger, han har ju inte fattat nånting av boken, varken poänger eller svagheter, heller inte hur författarens inskrivande av sig själv i handlingen skriver in sig i den internationellt men även svenska rådande trenden av autofiktion.
    Så inte ens ett givet korn, stort som ett flyttblock ungefär, har denne blinde tupp lyckats hitta.
    Amazing.

    6 februari 2012
  2. Berith #

    Lundkvist är en skam för stan. Jag får uppstötningar så fort jag inser att det är han som recenserar och läser aldrig klart någonting han skrivit. Och varför har inte Norran skrivit om dig än?

    6 februari 2012
  3. Gunnar Strandberg #

    Om jag skulle ha fördomar om en provinsiell litteraturkritiker, skulle OL uppfylla och bekräfta dem rätt bra.

    Dessutom, kunde han inte bättre? Är inte det där det mest slitna av sätt att avfärda stora världens fiiiinkultur? Dessutom, bildningsförakt ja, men även självförakt (karln är ju litteraturkritiker!) och, kanske värst, läsarförakt, eftersom han förutsätter att hans läsare är lika trångsynta och ointresserade av omvärlden som han själv.

    Bläurk.

    7 februari 2012
    • Thanks for the quick reply. Are you sure that there are institutions who won’t rrieque your personal guarantee for new companies like these? Also, how much more (on average) have you seen a C or S corp receive than an LLC in initial funding?Cashman

      21 augusti 2014
  4. Tack hörni, alla tre! Jag kan bara säga ja och amen och jag instämmer – i alltihop!

    7 februari 2012
  5. Erik #

    Ord i rättan tid.

    Tack Therese!

    Erik Jonsson
    Redaktör för Provins

    7 februari 2012
  6. Har en del att invända överhuvudtaget gentemot recenserandet numera. Som när en recensent nyligen i DN ägnade nästan en hel recension av en bok som en dotter skrivit om sin mamma åt att döma i frågan om den senare varit vedervärdig. Och om så bara tio procent är sant i boken, vill jag minnas att han satte normen, så är hon det, enligt recensenten.

    7 februari 2012
    • Tomas, jag vet inte riktigt om det bara är en slump eller om du egentligen syftar på min text om Felicia Feldts bok i Fokus (http://www.fokus.se/2012/01/sa-faller-en-ikon/) när du skriver så? Jag gissar på det förra, men eftersom jag också skriver att ”om innehållet bara stämmer till en tiondel så är det förfärligt” vill jag ändå påpeka att den text jag skrev inte var en recension.

      10 februari 2012
      • Tänkte på Liljestrands recension i DN. Finns en lång sträng hos JennyMaria om den, i vilken bland annat jag tyckt till.

        13 februari 2012
  7. Tack Therese!

    7 september 2017

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS