Skip to content

Up in the air

I helgen var jag på bröllop i Malmö. Det var en vacker och rolig tillställning som även rymde en del melankoli – och att jag i mina tiocentimetersklackar halkade och flög på näsan på en mjuk matta precis bakom ett av borden. Och så höll jag ett illa förberett tal, men som av säkra källor att döma ändå blev fint och roligt. Men, det är inte bröllopet jag ska skriva om nu.

Jag funderar på att sluta flyga. För att ta sig till Malmö från Skellefteå gör man bäst i att flyga, om man inte vill färdas i evigheter amen, men ändå. Det är inte roligt. Under loppet av 48 timmar flög jag fyra turer à 1 timme. Det innebär fyra starter, fyra landningar. En av gångerna var kaptenen vänlig nog att meddela att planet var helt nytt – ”bara två veckor gammalt!”. (Vad i helvete tänkte han med när han hittade på att det var positiv information?) Sista turen fick det startade planet stanna på grund av icke helt stängd lucka till bagageutrymmet, vilket ledde till att planets högra motor sen behövde få luft från den vänstra motorn för att kunna starta om. (Hur många neurotiska tankar ett sådant uttalande kan skapa i en flygrädd hjärna? Fler än ni anar.)

Det har inte alltid varit såhär. En gång i tiden kände jag mig fri och liksom…världsvan när jag flög. Inte nu. Nu är det ångest. Som för så många andra tog det ordentlig fart efter att barnen kommit, då har man inte längre bara sin egen dödlighet att fundera över utan också två andras framtid. Ingen behöver berätta om statistik för flygolyckor för mig, jag vet mycket väl att risken att dö någon helt annanstans är betydligt större. Men jag pallar inte maktlösheten och kontrollförlusten, klarar inte tanken på att OM något händer så finns det absolut ingenting jag kan göra. Ingenting. Och jag vill gärna färdas i fordon som man kan kliva av. Som går att stoppa precis där de befinner sig.

Jag mår inte bra när jag flyger, och därför funderar jag alltså på att lägga av. Varför det? Det är ju jäkligt opraktiskt, och jag pallar ju ändå med det. Jag gråter inte, jag tar inga lugnande, jag dricker inte, ibland läser jag och ibland somnar jag till och med till (fast vaknar alltid med ett ryck så fort planet kränger det minsta lilla). Jag härdar ut med till synes stoiskt lugn. Ändå tänker jag att det kanske inte är värt det.

Sen jag upptäckte att även jag är en person som kan få ångest, ett tillstånd vars obehag jag gick 30 naivt lyckliga år på den här jorden innan jag förstod vidden av, så har jag också insett vikten av ångestminimering. I många fall får man ångest av saker man inte kan göra ett skit åt, och då gäller det att så nogsamt som möjligt avvärja alla övriga eventuella källor till den känslan, eller sådant som kan spä på den. Det kan handla om något så banalt som att få ett ärende gjort istället för att gå runt och tänka på det, men jag tänker att det också kan handla om att flyga. Varför ska jag egentligen hålla på med något som jag inte mår bra av? (Ingen annan heller mår bra av att jag flyger, särskilt inte miljön.)

En del tycker att det viktigaste man kan göra här i livet är att utmana och möta sina rädslor, övervinna dem. Jag är medveten om att jag varit ganska förskonad från rädslor som på något sätt inkräktat på min (rörelse)frihet, och det är säkert därför jag har så svårt att förstå den hållningen. De saker man är rädd för här i livet får man förr eller senare brottas med ändå vare sig man vill eller inte, så varför aktivt söka upp dem? Om man inte måste?

Kommer jag att sluta flyga? Troligtvis ej. Det finns platser jag vill komma till som i princip kräver det, och det finns oftast inte så mycket tid i mitt schema att jag kommer att kunna ta mig till ställen jag måste eller vill vara på, på andra färdsätt. Men jag kommer att undvika det om det går.

Ett annat inte lika tungt vägande skäl till detta är att jag inte gillar snabbheten. Jag läste någonstans för längesen om Nordamerikanska indianers syn på att färdas med flyg (och jag har ingen aning om det är sant, eller om det är romantiserande new age-trams, men det spelar ingen roll för jag håller med ändå) säger att själen inte hinner med när man färdas så långa sträckor så snabbt. Jag känner exakt samma sak. Jag tycker inte att det är ett dugg häftigt att jag kan sätta mig i ett plåtmonster för att kliva ur hundratals mil bort ett par timmar senare. Jag vill känna att jag färdas, vill känna avståndet jag tillryggalägger. En sekund fick jag för mig att det beror på min alltmer konservativa personlighet, men jag tyckte ju samma när jag var liten. När vi åkte bil till farmor i Trosa och jag låg i baksätet och läste Acke och det kändes som evigheter innan vi var framme (”det är 23 mil, det tar två och trekvart!” sa min pappa, men inte ens det stämmer längre för nu har de byggt ny E4). Jag gillade det då, och jag gillar det fortfarande.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS