Skip to content

Tevekärleken


(detta föreställer fina prints från sammyrose.se)

Jag älskar tv! Det är kanske inte en mening jag skulle inleda en akademisk uppsats med (jo, det har hänt, jag har själv läst en sådan), men det är icke desto mindre sant. Och under 2013 har jag sett mer teve än jag gjort under något annat år av mitt liv, är jag hyfsat säker på – möjligtvis med undantag för någon period i Uppsala då jag såg repriserade Beverly Hills varje eftermiddag, plus lite Nanny och andra serier på kvällen ovan på det. Man skulle kunna säga att jag haft mer tid att se tv i år än jag haft på länge, men egentligen är det snarare så att jag, av olika skäl, tagit mig den tiden. Ibland (rätt ofta) har jag dessutom skamlöst snott från det som skulle och borde ha varit min arbetstid. Låt oss nöja med att jag på ett eller annat sätt har behövt det. Jag såg om alla Sex and the City, jag såg hela L Word i ett svep. Sen började jag, till synes oskyldigt, med att slappglo på första avsnittet av Ally McBeal. Vad det slutade med? Att jag såg alla förstås. Och jag älskade det, nu också. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle hålla så pass bra som det fortfarande gjorde.

Ally McBeal var min främsta sommarserie, men den jag tyckte mest om var Orange is the new black, som jag såg på två (arbets)dagar. Jag älskade allt med den, men särskilt miss Claudette. Och efteråt har jag irriterat mig blossig om kinderna över den kritik som riktats mot den, och som säger att det är ”synd” att Piper är en vit medelklasstjej, och att just precis en sådan är vad som krävs i en huvudroll för att locka publiken. Ja, visst är det synd, jag är den första att hålla med. Men förutom det faktum att Pipers roll inte är så himla ”huvud-” när det kommer till kritan, så är det väl ändå förbannat att den här kritiken bara riktas mot så kallat BRA tv-serier? Det var samma visa med Girls, som jag också sett i år och förvisso inte gillat – fast av andra skäl, och nu detta. Det normativa i allt trams och skräp som produceras passerar obemärkt förbi, medan det som andas kvalitet och medvetenhet nagelfars in i minsta detalj. Som vanligt är det den som gör NÅGOT, som därmed förväntas göra ALLT. Nåväl, jag älskade Orange… tämligen förbehållslöst, och kan knappt tåla mig till nästa säsong.

Jag har också sett två säsonger av Modern Family (hur kul!), och den danska serien Rita – som kanske inte är det bästa jag sett, men som likväl är ett obligatorium eftersom den har en snygg och tuff lärare i huvudrollen. (Vet ni hur många gånger jag sett Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer? Inte ens jag vill veta svaret på den frågan.)

Inför hösten lovade jag mig själv att nu skulle jag bara se serier som sänds nu, ni vet sådana där man faktiskt får vänta en vecka eller så på nästa avsnitt? Inte upptäcka hundra säsonger av valfri osedd serie som jag känner mig tvingad att plöja igenom utan rim och reson. Jag har valt att titta på The Newsroom, Babel (som jag inte sett på några säsonger och som jag är mycket kluven till, men jag gillade gårdagens avsnitt) och The Americans. Snart kommer också Bron, Homeland och den där nya sexualupplysningsserien på HBO som jag vill följa. Jag tyckte det kändes så behändigt och kontrollerat. Så, vad händer? Jag hamnar i soffan hemma hos vänner framför första avsnittet av Breaking bad. Så börjar åter en giganternas kamp mellan arbetsmoralen och tv-lättjan, där den senare alltid har så många fula tricks i skjortärmen.

Kommentera

Du kan använda HTML i kommentarerna. Din epost kommer inte att synas.

Prenumerera på kommentarer via RSS