Skip to content

‘Okategoriserade’

Godmorgon,

Det är lite för tidig morgon för min smak, och jag testar att blogga från mobilen (ej helt nöjd med detta) eftersom jag är lite rädd för boken jag borde läsa. Det var bara det.

Vanligt dagboksrabbel om ovanligt fin fredag.

Ja, jag vet inte vad ni gjort en fredag som denna, men själv har jag haft det superbt. Jag vaknade av mig själv tidigt, jobbade från sängen ett par timmar och pratade med min mamma i telefonen (hon har börjat träna på gym!!!). Sen vek jag tvätt och lyssnade på Beyoncé, öppnade post med nya peppiga recensionsböcker, monterade en lådhurts och läste en stund i en väldigt fin men smärtsam roman. Under hela tiden njöt jag av det faktum att jag har tulpaner överallt. Krispet!

Sen hämtade jag kidsen. Vi åt burgare, jag vann i en rafflande omgång av ”Den försvunna diamanten” (ett spelinköp jag skamlöst inspirerats till av Rebecka, och som vi nu spelar hela tiden – så roligt! Dessutom är det plåster på såren, för jag fick det aldrig när jag var liten), åt glass och läste ett långt kapitel i ”Loranga”. Nu ska jag fortsätta läsa i den fina, smärtsamma romanen. Hur bra dag! (Enda smolket i bägaren var när jag försökte på sjutton omöjliga vis att få in en förgreningsdosa i sladdgömmarlådan jag fått, då hade jag inte mitt största ögonblick av bländande intelligens.)

Missenträsk, del IV

Jag var i Missenträsk i helgen. Där var det som vanligt löjligt, på gränsen till kriminellt, vackert. Det finns inga bilder som kan göra den platsen rättvisa, allra minst så mina mobilkamerafoton. Här kommer ändå en bildkavalkad. Multiplicera all skönhet med ca tusen för att komma i närheten av sanningen.





Det som däremot syns på bilderna är att det var kallt, riktigt bitande kall, gnistrande, kristallig vinter, som gjorde sig bäst från fönstret och under mycket korta promenader. Nätterna var stjärnklara på ett sätt som de aldrig blir någon annanstans än på landsbygden, fullmånen hängde tung och rund på himlavalvet. Jag vilar så mycket när jag är där, axlarna sjunker och jag tar minst två powernaps om dagen, och drömmer mycket om nätterna – så övertydligt symboliska drömmar att det inte är klokt. (Jag kommer aldrig behöva lägga mig på en divan för att förstå vad mitt undermedvetna vill säga mig, det opererar på uppenbarast möjliga vis.)
Men framförallt arbetar jag väldigt koncentrerat. Djupt och fokuserat, på det där nästan uppslukande viset som jag annars tycker blir mer och mer sällsynt. Det är en nåd att få vistas på en sådan plats.

3 januari 2008, 3 januari 2014

För sex år sedan befann jag mig på Danderyds sjukhus, och mitt liv hade förändrats på ett fullständigt genomgripande vis. Våra miniflickor (strax över två kilo vardera) hade fötts för knappt två timmar sedan, och allt var annorlunda. Exakt hur förändrande detta var förstod jag inte då, faktum är att det skulle ta några år innan jag kände att jag delvis blivit en annan i och med deras närvaro i mitt liv. Kärleken däremot var ögonblicklig. Det hade jag kanske inte riktigt trott innan. Eller snarare, jag hade trott det, men av säkerhetsskäl förberett mig på något annat – eftersom man ju hört att anknytningen kan dröja, att kärleken inte sällan växer fram successivt. Men, den var där redan från början. När jag höll min förstfödda dotter i famnen, medan C kämpade med att krysta ut den andra, mötte jag hennes mörkt, mörkt blå blick och var såld. Aldrig förr eller senare har kärlek vuxit fram så snabbt i mig, som en stillsam, evig explosion.

En gång fyllde de två år.

Det är svårt att förstå att de redan är sex år. I år kommer så mycket att förändras; de kommer att sluta vara dagisbarn och bli skolbarn. Med allt vad det innebär. Jag kommer inte längre att vara småbarnsförälder. Det är kluvet. Jag ser fram emot så mycket; skolan, allt de kommer lära sig, allt som kommer att bli både enklare och roligare att göra tillsammans med dem eftersom de blir mer självständiga och för att de är de roligaste personerna i denna värld att hänga med. Men, jag saknar också mina femåringar. Redan. Det skulle dröja tills de var i fyraårsåldern tills jag kände det där som många föräldrar vittnar om – att man vill frysa tiden. Jag har inte sörjt att de växt, jag har välkomnat det hela vägen. Fram till nu, när det plötsligt känns tveeggat. De är ju så…perfekta? Och ändå vet jag, med säkerhet, att hur stora de än blir kommer de alltid att vara särskilda, fulländade, i mina ögon. Jag välkomnar allt det, inte utan melankoli men med öppna armar.

Bonne année et bonne santé

Nu är det 2014, och jag sitter här och dricker ur gårdagens avslagna bubbel. Vi firade nyårsafton för oss själva, barnen och jag. Förkylning, allmän trötthet och en liten, men ack så övertygande, längtan efter stillhet gjorde att vi stod över partajandet med vännerna i år. Så måste det också få vara ibland. Och, om det är något som jag vill bli bättre på i år så är det kanske just det; att då och då välja bort också sådant som är roligt. För att det behövs, för att det frigör utrymme för annat. Vi åt middag, tände femtusen tomtebloss och skickade upp två ballonger & våra önskningar över älven, och efter att barnen somnat korkade jag upp bubblet. Sen satt jag och försökte rita upp (skriva, that is) mitt 2014 så som jag vill ha det på ett stort papper. Fyrverkerierna smattrade utanför. Det var en fin kväll. Och strax före tolvslaget väckte jag ungarna, som med beundransvärt fokus lyssnade sig igenom ”Nyårsklockan” (det var nog första gången i mitt liv jag lyssnade så noggrant på den – vad vacker den är?) innan det började smälla igång på allvar och de andäktigt tittade på den sprakande himlen innan det var dags att somna om.

Årets första dag har sett ut ungefär så som jag vill att mina dagar ska se ut, med lite av det ena, lite av det andra. Vi har åkt pulka och madrass (jag är ledbruten efter att ha krockat med ena barnet), jag har klippt ut klippdockor och deras små kläder i timmar (varför har Brummelisa trosor när Bamse är utan underkläder; varför får Bamse klä ut sig till cowboy och indian när Brummelisa bara får ha vanliga kläder?), jag har fått ett fint mejl med ett avslutande ”kram” från en person jag inte trodde avslutade sina mejl på det viset – det har jag levt på hela dagen, jag har sorterat Barbiedockor och alla deras tillbehör (mina gamla pinniga Barbies från 80-talet är för feta för dagens kläder, för övrigt – fräscht much?), vi har slappat, bråkat några gånger och gosat fler.

Jag ska inte sammanfatta året som gått. Jag hade väldigt låga förväntningar på 2013, i perioder har de överträffats, i andra inte. Jag är tacksam för mycket, och så finns det sådant jag gärna hade varit utan. Jag har inga särskilda förväntningar på 2014 heller, men jag har några funderingar om hur jag vill att det ska bli, vilken riktning jag vill staka ut. Allt sådant behåller jag för mig själv, även om ett och annat kanske kommer sippra ut här när det tar form. För jag vill skriva mer här, vill skriva mer om det som inte ryms i arbetet, mer av det som är helt mitt eget.

Jag hoppas att ni alla får det 2014 ni önskar er – själv är jag nöjd och glad om det blir ett år som är mer bra än dåligt. Gott nytt!