DELA

DELA

Det här att ha barn som börjar bli stora, vilken häftig blessing det är ändå. Vi rivstartade helgen med att ta bussen ner på stan, köpa nya vårsneakers, hyra film & lassa på med lördagsgodis. När vi sprang från videobutiken insåg vi att vi missat bussen tillbaka hem. ”Den har redan gått”, sa jag, lätt panikslagen. Ingen reaktion. Sen: ”Jaha, vad gör vi då?”. Vi tryckte i oss några godisar var ur påsen medan vi försökte komma på smartaste lösningen på problemet ”en timme till nästa buss och väldigt nära middagstid”. ”Äh, vi går väl då”, sa den ena. Och så gjorde vi det. Ingen grät, ingen skrek, ingen protesterade. Vi bara gick hem. Tittade på isflaken i älven, sa hej till hästarna i hagen, åt nån godis till och försökte undvika att lera ner nya pjucksen. De är så stora nu. Allt är annorlunda.

Medan vi gick hem gick resten av befolkningen ner mot torget för att fira att den här stans hockeylag vunnit SM-guld. Jag som inte är någon anhängare av vare sig hockey eller gruppsammanslutningar, tyckte ändå att det var lite fint att se hur alla gick för att förenas kring detta guld. (Det där är för övrigt någonting som kvalar in på listan över mina inre grundkonflikter, alltså den mellan individ och kollektiv. Jag är lika allergisk mot individualism som mot människor i gruppkonstellationer, lika förtjust i det solitära som i tanken på det solidariskt gemensamma. Kanske får den konflikten sin lösning innan dödsbädden, kanske inte.)

***

Jag har läst den här boken i veckan:

Vad jag tänkte kring den kan man snart läsa i en tidning nära dig, men vad jag mer tänkte och som inte lämpade sig att få med i just det sammanhanget var detta: Ronges huvudperson heter Leni. För mig innebar det att jag i 320 sidor hade den här bruden på näthinnan:

Ur Emma Adbåges ”Leni är ett sockerhjärta”.

DELA

DELA

Jag har tänkt en del på den här texten av Gitto ett par dagar nu. Tankearbetet har yttrat sig så att jag hällde ner sparad fetaoströra från de ugnsbakade rotsakerna i soppan dagen efter, att jag tog med mig lunchlåda på soppresterna idag, och att jag letade (febrilt, men resultatlöst) efter en 1/2-priset-hylla på Ica idag. Alla vet varför det är bättre att äta upp mat än att slänga den; det handlar om att minska svinn, för miljöns och den egna plånbokens skull. Jag bryr mig mycket om både miljö och min privatekonomi, men jag tror att det som främst tilltalar mig med det här är något helt annat – det sunda förnuftet. Det är poänglöst att köpa ny mat om man redan har; det är att gå över ån efter vatten. Och varför ska man göra det?

(Parentes off topic: När jag intervjuade min kompis och gamla klasskamrat, konstnären Joakim Forsgren, för LO-tidningen – numera Arbetet – häromåret, sa han visserligen såhär: ”Jag håller på att undersöka kvaliteten i att gå över ån efter vatten. Jag är intresserad av det irrationella som politisk motvikt.” Och det är ju superintressant, men kanske inte applicerbart på matsvinn?)

Hursom, jag har mycket att lära när det gäller det här. Jag har slängt mat i mina dagar, ska ni veta. Brödkanter, halvruttna paprikor (jag menar när bara halva paprikan blivit mjuk och slemmig), suspekta laxbitar i förbisedd lunchlåda – you name it. Saken är den att jag arbetar mot ett ganska så dominerande arv här, nämligen min mamma. Hon slänger allt vars bäst före-datum har passerat, har alltid gjort. Själva märkningen har varit skäl nog, och hennes skepsis mot (rädsla för) mat som eventuellt kanske skulle kunna vara dålig har präglat mig. Att smaka av något som riskerar att vara dåligt, jag har aldrig pallat det. Faktum är att jag har en generell motvilja mot matavfall, ett illustrerande exempel på det är att jag när jag arbetade i äldreomsorgen blev långt mindre äcklad (oftast inte alls) av att byta bajsblöjor, än vad jag blev av att ta hand om disk & matrester efter måltiderna (ofta ganska mycket).

Vad detta beror på kan man förstås fundera över, men jag tror att det har rätt så mycket med min mammas bakgrund i den skötsamma arbetarklassen att göra. Det är lite som vikten av att vara hel och ren och ha ett städat hem; gammal mat äter man enbart om man är av nödd tvungen att göra så, och är man inte det vill man heller inte framstå så. Möjligen spelar detta in också när det gäller mammas syn på rester, som hon inte är särskilt förtjust i (fast det kan också ha att göra med att mat ofta är rätt trist i hennes ögon). Min pappa kommer från ett betydligt mer småborgerligt ursprung, där man dessutom fiskade och jagade. Han har alltid tyckt att den här matpaniken är lite löjlig, men det är inte han som har bestämt.

För mig finns också andra skäl att kämpa emot mitt arv. Jag är inte så intresserad av mat. Jag tycker om att köpa den och att äta den, men vägen från matbutiken till tallriken roar mig inte nämnvärt. Det är ett nödvändigt ont att den också måste tillagas, och jag har allt att tjäna på att äta rester och använda det jag har för att minimera ansträngningen. Jag är medveten om att jag låter korkad nu, men Gittos kommentar om att koka ett par extra ägg när man ändå håller på – varför slår den tanken aldrig mig?

Sedan jag blev ensamstående med mina barn hos mig på halvtid har vikten av effektiv matekonomi blivit tydligare. Barn är visserligen vanedjur, men också periodare. Om de äter clementiner i parti och minut ena veckan, är det inte säkert att de gör det nästa gång de kommer. Och så står man där med ett citrusnät eller en särskild smak på yoghurten som ingen hinner (jag) eller vill (barnen) äta upp? Mjukt bröd fryser jag alltid in numera, och tar fram på kvällen till dagen därpå. Jag skulle behöva göra på samma sätt med fler saker.

Och precis som många andra skulle jag visserligen behöva hålla igen på utgifterna, men det går ingen nöd på mig egentligen. Men, hur mycket bättre vore det inte om jag använde det jag hade hemma (mitt skafferi är knökfullt, ändå tänker jag ofta att ”det finns inget att äta hemma”) och la de hundralappar som blev över på ett extra besök på Leos lekland eller en tröja eller en tidning eller vadsomhelst?

Jag ville inte avlägga några nyårslöften i år, men nu undrar jag banne mig om inte ”ett matsmartare liv” ska få bli ett senkommet sådant?

DELA

Tajtsen är nya, fyndade på rea på Lindex. Jag överväger seriöst att aldrig mer ta av mig dem (trots den lätt bisarra känslan av att återuppleva mellanstadiets sista skälvande dagar, anno 1993-94).

Detta – och föregående två, tre inlägg – hör till Projekt vardagsblogga, ett slags försök att få upp flåset här. När jag kommer in i andra andningen hoppas jag att jag också ska skriva en och annan rad om typ BÖCKER. Ingår inte de i din vardag då?, kanske vän av ordning undrar. Jodå, just nu läser jag en roman med nästintill obefintlig interpunktion till exempel. Men lyssna på Loranga: ”Ska jag skaffa ett arbete och förstöra mina bästa år?!”

DELA

De mest perfekta små personerna drar runt i lägenheten och spelar Toca Helicopter Taxi. Snart går vi loss på fredagsmyset. Det är finfin helgkänsla över hela alltet. Plus: ljust ute. Vår!

DELA

I övrigt kan man enkelt konstatera att det är april och att jag har misskött min stackars blogg i en och en halv månad. Det har varit några intensiva veckor på alla möjliga vis. Jag ger er en slumpmässigt selektiv sammanfattning:

Jag har varit i Missenträsk. Där var det sagolikt vackert:

Och såhär:

Det har bedrivits skötsel av sjukstuga; en unge på sjukhuset, den andra ett par vändor på vårdcentralen, den andra mamman med lungpaj – jag var den enda som stod på benen genom de veckorna. Mitt ena barn har tappat sin första tand (och har en ny lös), mitt andra barn har i desperat jakt på en egen lös tand försökt slita ut hela käken ur munnen (fruktlöst), jag har sett Silver Linings Playbook på bio (extremt överskattad), jag har köpt nya glasögon och haft ett par blöta och roliga utekvällar. Som den här:

Jag har varit i Malmö, där ägnade jag mig åt att träffa en hel hög med fina vänner från förr & nu, ligga många (och ändå för få – alltid för få!) timmar på Catrines & Malindas soffa, och sånt här:

Jag har sett alla avsnitt av L Word. Alla. Och för första gången sjätte och sista säsongen. Jag är inte nöjd med den, jag är inte tillfreds med alla lösa trådar och obesvarade frågor. Kan saker få hänga ihop lite mer, tack? Jag grät mig igenom säsong 3 igen, och tänkte – igen – att jag aldrig kommer att bli glad igen efter att Dana dött. Jag trodde att jag skulle gå i bitar när Shanes pappa kom och tog Shay med sig. Jag är lite deppig över att ha sett klart alla avsnitt. Nu har jag börjat om med In Treatment som plåster på såren, ser uteslutande på Paul & Gina-sessionerna. Jag har läst P O Enquist, Sofi Oksanen och Alice Munro + en hel del annat.

Puh! Påminn mig om att aldrig låta bli att uppdatera på en och en halv månad igen, alternativt om att det faktiskt inte finns någon allmän plikt om att redogöra för vad som hänt sen sist när man bloggar. Vi vinkar hejdå till påsken 2013 med två små påskkärringar som öppnar påskkort från mormor & morfar:

DELA

DAGENS VILL HA: Fotografiskt minne. Eller, om det inte går – lite snittblommor.
DAGENS KLÄDSEL: Acnejeans från 2006, orm-tee från ”Who killed bambi?” i Berlin, armband Lite kalabalik/SOS Barnbyar.

DAGENS SMINK: Vardagsvariant. Med Acos röda lypsyl. OBS! Bästa lypsylet som finns.
DAGENS FRISYR: Otvättat, ofixat, uppsatt.
DAGENS HÄNDELSE: Jag & kidsen gjorde bus – gick till Stigs och åt semlor. Till middag! Men noll av tre personer orkade äta upp.

DAGENS LÅT: Har inte hört en enda låt idag, förutom Copacabanana-surret inuti mitt huvud, det har varit där sen i lördags.
DAGENS PLANER: Diska, vika tvätt och lyssna på Bodil Malmsten i Värvet – peppen! Läsa roman och försöka undvika att se fler SATC-avsnitt.
DAGENS SAKNAD: Ork? Åtminstone en stund mitt på dagen.
DAGENS DUMMASTE: Nä, inget?
DAGENS SJUKA: Ingen sjuka! En sådan blessing efter förra veckans magsjukeinferno.
DAGENS DROG: Snus?
DAGENS ROLIGASTE: Att läsa poesi med barnen innan läggning! Efter inrådan av mitt orakel i ämnet blev det lite Nils Ferlin, och de gillade! Och ville diskutera. Men ena ungen ville gärna att rätt ska vara rätt: ”Nä, mitt hjärta är MITT, och ditt hjärta är DITT!” Okejdå.
DAGENS FAVORIT: Lena Sjöbergs ”Tänk om…” – en av mina absoluta bilderboksfavoriter.
DAGENS KÖP: Mjölk, fil, bananer + semmelmiddag.
DAGENS HUMÖR: Det pendlar en del, om man säger. Men i snitt? Halvgott.
DAGENS ORD: Poesi.

DELA

Det är så många böcker som förblir olästa. Det är klassikerna som inte fick plats på kurslistorna i litteraturvetenskap, det är de helt samtida som inte hinns med helt enkelt för att de inte kommer i brevlådan – där kommer tillräckligt många ändå. Och så är det resten! Alla de där som man sneglat på, läst om, kanske till och med beställt och lagt på hög. Hur länge som helst kan de bli liggande där på nattduksbordet, övergivna. På mitt ligger nu en biografi om Coco Chanel och ett gäng böcker av Jackie Kay – vars författarskap jag ”upptäckte” när en vän skickade mig en fin dikt av henne för några månader sen. Jag har gått och tänkt på det här sen jag läste Bernurs blogginlägg om vikten av att läsa klassiker, för en liten tid sedan.

Jag skriver under på precis allt han säger i det inlägget. Och visst finns det några dåliga samveten som gnager lite extra – jag har inte läst Gösta Berlings saga, till exempel (jag har förvisso läst En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien, två gånger vardera, men det är ju inte samma sak). Andra saker har jag släppt för längesen, försonat mig med det olästa, helt enkelt för att jag inte har någon lust till det – som Tolstoj och Moberg (jag har bara läst halva Utvandrarna). Och hade jag inte tillbringat fem terminer på littvet i Uppsala, så hade det definitivt varit ännu skralare på den här fronten. Dante? Racine? Swift? Jag är ledsen, men det hade inte skett utan tvång. Men, och detta är på allvar, det ÄR en brist i mitt yrke att inte hinna med klassikerna. Det blir en brist på sammanhang, på kontinuitet, på möjligheten att se bakåt, framåt och åt sidan. När jag blir rik ska jag avsätta en dag i veckan åt att läsa klassiker. Kanske till och med Joyce.

Ändå skaver det mer med de där böckerna som jag verkligen vill läsa, inte bara borde, men som jag tycker det är så svårt att finna tid och koncentration för. Nästa gång jag får utrymme i lästillvaron, är det dessa tre ur bokhyllan här hemma jag först ska ta mig an:
1. Simone de Beauvoir För en tvetydighetens moral
2. Birgitta Trotzig De utsatta
3. Alice Munro Dear life (har läst halva)

Och apropå böcker som man vill och bör läsa, så listar jag åtta av vårens intressantaste författare i Fokus – här.

—
Annars då? Jo, jag har kommit igång med träningen (kan inte minnas senast jag blev irriterad av att missa träning, det är så att säga emot min natur, men mycket trivsamt när och att det sker), tagit hand om magsjuka ungar, börjat titta på House of Cards och sett en konstutställning – Jesper Waldersten på Skellefteå konsthall. Visas till och med den 17 februari, och är klart sevärd. Jag tycker om hans bilder, men ännu mer hans ord, faktiskt.

DELA