Skip to content

The darkest hour

Det känns onekligen mycket mörkt nu. Det är inte vidare rumsrent att orera om ”mörkertider”, för det anses överspänt, paranojamässigt och som ett förklenande av tider som varit mörka på riktigt (läs: Tyskland och nazismen). Men jag vet inte vad man annars ska säga om det faktum att polisen, i Sverige idag, registrerar romer av inget annat skäl än att de är just romer? Väldigt mörkt.

Misstänksamheten mot och rädslan för romer tycks vara en av de varaktigaste grenarna av rasism som finns. Den som ihärdigt lever vidare, över tider och nationsgränser. Den tycks också vara mer sanktionerad och rumsren, rent av förgivettagen på sina håll, än andra former. Jag har vuxit upp med den. Inte i min närmaste familj (många är de gånger då jag förundrat frågat mig vad det är som gjort mina föräldrar immuna mot den främlingsfientlighet som faktiskt alltid funnits i deras omgivning, även om motrösterna alltid varit fler), men jag har släkt på olika håll som uppvisat den. Jag har arbetat med människor som ”i vanliga fall” visat upp sunt förnuft och anti-rasistisk hållning, men som ändå undsluppit sig hårda ord om just romer. Som om rasismen mot romer inte vore rasism, utan ett slags konstaterande av fakta?

Jag har människor i min indirekta närhet som anser att ”romer är pack”, jag har flera gånger under min uppväxt lyssnat till hur den automatiska följdfrågan efter att ett brott begåtts varit ”var det en zigenare?”, jag har gått i skolan med barn ur romska familjer och aldrig, aldrig har någon talat om deras ursprung. Inga barn (för vi visste väl inget), inga lärare, inte de själva. Hur många förolämpningar fick de svälja för att ingen visste bättre, och för att ingen tog på sig ansvaret att upplysa?

Jag tycker det är så förbannat sorgligt. Och så oerhört upprörande. Lawen Mohtadi skriver en text i DN idag som kastar ljus över hur förtrycket av romer sett ut i svensk historia. Vi hade väl så innerligt gärna velat kalla det för just ”historia”, men så kan vi inte det. Det fortgår och fortgår. Som ett envist ogräs i människors medvetanden, planterat där sedan generationer. Där växer det, hos polis och socialtjänst, och hos grannen eller hen på gatan.

Jag känner mig modstulen, men hoppas ändå att avslöjandet om polisregistret kan få oss att vakna till – på allvar. Jag kan inget om politisk aktivism, men: läs boken på bilden. Till att börja med.

Whole of a yellow sun

I måndags beslöt jag mig för att för första gången (tror jag) använda en jacka som jag köpte på Emmaus i Stockholm för en herrans massa år sedan (minst tio).

Det var lyckat, jag tyckte mycket om att ha den på och jag fick en komplimang för att jag kan bära upp gult. Och sen, ja sen gick det såhär:

Tevekärleken


(detta föreställer fina prints från sammyrose.se)

Jag älskar tv! Det är kanske inte en mening jag skulle inleda en akademisk uppsats med (jo, det har hänt, jag har själv läst en sådan), men det är icke desto mindre sant. Och under 2013 har jag sett mer teve än jag gjort under något annat år av mitt liv, är jag hyfsat säker på – möjligtvis med undantag för någon period i Uppsala då jag såg repriserade Beverly Hills varje eftermiddag, plus lite Nanny och andra serier på kvällen ovan på det. Man skulle kunna säga att jag haft mer tid att se tv i år än jag haft på länge, men egentligen är det snarare så att jag, av olika skäl, tagit mig den tiden. Ibland (rätt ofta) har jag dessutom skamlöst snott från det som skulle och borde ha varit min arbetstid. Låt oss nöja med att jag på ett eller annat sätt har behövt det. Jag såg om alla Sex and the City, jag såg hela L Word i ett svep. Sen började jag, till synes oskyldigt, med att slappglo på första avsnittet av Ally McBeal. Vad det slutade med? Att jag såg alla förstås. Och jag älskade det, nu också. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle hålla så pass bra som det fortfarande gjorde.

Ally McBeal var min främsta sommarserie, men den jag tyckte mest om var Orange is the new black, som jag såg på två (arbets)dagar. Jag älskade allt med den, men särskilt miss Claudette. Och efteråt har jag irriterat mig blossig om kinderna över den kritik som riktats mot den, och som säger att det är ”synd” att Piper är en vit medelklasstjej, och att just precis en sådan är vad som krävs i en huvudroll för att locka publiken. Ja, visst är det synd, jag är den första att hålla med. Men förutom det faktum att Pipers roll inte är så himla ”huvud-” när det kommer till kritan, så är det väl ändå förbannat att den här kritiken bara riktas mot så kallat BRA tv-serier? Det var samma visa med Girls, som jag också sett i år och förvisso inte gillat – fast av andra skäl, och nu detta. Det normativa i allt trams och skräp som produceras passerar obemärkt förbi, medan det som andas kvalitet och medvetenhet nagelfars in i minsta detalj. Som vanligt är det den som gör NÅGOT, som därmed förväntas göra ALLT. Nåväl, jag älskade Orange… tämligen förbehållslöst, och kan knappt tåla mig till nästa säsong.

Jag har också sett två säsonger av Modern Family (hur kul!), och den danska serien Rita – som kanske inte är det bästa jag sett, men som likväl är ett obligatorium eftersom den har en snygg och tuff lärare i huvudrollen. (Vet ni hur många gånger jag sett Dangerous Minds med Michelle Pfeiffer? Inte ens jag vill veta svaret på den frågan.)

Inför hösten lovade jag mig själv att nu skulle jag bara se serier som sänds nu, ni vet sådana där man faktiskt får vänta en vecka eller så på nästa avsnitt? Inte upptäcka hundra säsonger av valfri osedd serie som jag känner mig tvingad att plöja igenom utan rim och reson. Jag har valt att titta på The Newsroom, Babel (som jag inte sett på några säsonger och som jag är mycket kluven till, men jag gillade gårdagens avsnitt) och The Americans. Snart kommer också Bron, Homeland och den där nya sexualupplysningsserien på HBO som jag vill följa. Jag tyckte det kändes så behändigt och kontrollerat. Så, vad händer? Jag hamnar i soffan hemma hos vänner framför första avsnittet av Breaking bad. Så börjar åter en giganternas kamp mellan arbetsmoralen och tv-lättjan, där den senare alltid har så många fula tricks i skjortärmen.

Ett litet steg för bloggandet

Godmorgon,
Jag lämnade hemmet kl 06.09 idag för att gå en 45 minuter lång morgonpromenad med två vänner, och kanske, kanske kan det bli en vana – även om den gränsar till vansinne. Det är september nu, min favoritmånad på hela året och luften går att andas, allt är vackert och lite vemodigt, som när kanadagässen flyger söderut i V-formationer. Det är måndag, och en helg har gått; jag har varit i Umeå, jag har arbetat, jag har röstat i kyrkovalet och jag har varit på vernissage för Helena Blomqvists ”The Elephant Girl” som just nu visas i konsthallen på Nordanå, Skellefteå. En sommar har också passerat, den kan jag inte summera men den har varit fin och ful, harmonisk och stressig, glad och ledsen – lite på det där sättet som en tidsperiod gärna blir när man ser på den i retrospekt. Några dagar och händelser är helt glasklara minnen (det kan vara ett dygn i Rättvik, en dag på Furuvik, barnen i mormors och morfars äppelträd och i smultronskogen eller ett fascinerande åskväder), annat har redan bleknat i konturerna. Bloggat har jag inte gjort, men jag har varit nära barnen, läst böcker, skrivit texter, träffat vänner och sett väldigt mycket tv. Om det senare ska jag skriva ett eget inlägg, för den händelse att det här inlägget lyckas bli det jag hoppas på – en snabb, enkel igångspark för det skrivande utanför jobbet som jag trots allt längtar efter.

Up in the air

I helgen var jag på bröllop i Malmö. Det var en vacker och rolig tillställning som även rymde en del melankoli – och att jag i mina tiocentimetersklackar halkade och flög på näsan på en mjuk matta precis bakom ett av borden. Och så höll jag ett illa förberett tal, men som av säkra källor att döma ändå blev fint och roligt. Men, det är inte bröllopet jag ska skriva om nu.

Jag funderar på att sluta flyga. För att ta sig till Malmö från Skellefteå gör man bäst i att flyga, om man inte vill färdas i evigheter amen, men ändå. Det är inte roligt. Under loppet av 48 timmar flög jag fyra turer à 1 timme. Det innebär fyra starter, fyra landningar. En av gångerna var kaptenen vänlig nog att meddela att planet var helt nytt – ”bara två veckor gammalt!”. (Vad i helvete tänkte han med när han hittade på att det var positiv information?) Sista turen fick det startade planet stanna på grund av icke helt stängd lucka till bagageutrymmet, vilket ledde till att planets högra motor sen behövde få luft från den vänstra motorn för att kunna starta om. (Hur många neurotiska tankar ett sådant uttalande kan skapa i en flygrädd hjärna? Fler än ni anar.)

Det har inte alltid varit såhär. En gång i tiden kände jag mig fri och liksom…världsvan när jag flög. Inte nu. Nu är det ångest. Som för så många andra tog det ordentlig fart efter att barnen kommit, då har man inte längre bara sin egen dödlighet att fundera över utan också två andras framtid. Ingen behöver berätta om statistik för flygolyckor för mig, jag vet mycket väl att risken att dö någon helt annanstans är betydligt större. Men jag pallar inte maktlösheten och kontrollförlusten, klarar inte tanken på att OM något händer så finns det absolut ingenting jag kan göra. Ingenting. Och jag vill gärna färdas i fordon som man kan kliva av. Som går att stoppa precis där de befinner sig.

Jag mår inte bra när jag flyger, och därför funderar jag alltså på att lägga av. Varför det? Det är ju jäkligt opraktiskt, och jag pallar ju ändå med det. Jag gråter inte, jag tar inga lugnande, jag dricker inte, ibland läser jag och ibland somnar jag till och med till (fast vaknar alltid med ett ryck så fort planet kränger det minsta lilla). Jag härdar ut med till synes stoiskt lugn. Ändå tänker jag att det kanske inte är värt det.

Sen jag upptäckte att även jag är en person som kan få ångest, ett tillstånd vars obehag jag gick 30 naivt lyckliga år på den här jorden innan jag förstod vidden av, så har jag också insett vikten av ångestminimering. I många fall får man ångest av saker man inte kan göra ett skit åt, och då gäller det att så nogsamt som möjligt avvärja alla övriga eventuella källor till den känslan, eller sådant som kan spä på den. Det kan handla om något så banalt som att få ett ärende gjort istället för att gå runt och tänka på det, men jag tänker att det också kan handla om att flyga. Varför ska jag egentligen hålla på med något som jag inte mår bra av? (Ingen annan heller mår bra av att jag flyger, särskilt inte miljön.)

En del tycker att det viktigaste man kan göra här i livet är att utmana och möta sina rädslor, övervinna dem. Jag är medveten om att jag varit ganska förskonad från rädslor som på något sätt inkräktat på min (rörelse)frihet, och det är säkert därför jag har så svårt att förstå den hållningen. De saker man är rädd för här i livet får man förr eller senare brottas med ändå vare sig man vill eller inte, så varför aktivt söka upp dem? Om man inte måste?

Kommer jag att sluta flyga? Troligtvis ej. Det finns platser jag vill komma till som i princip kräver det, och det finns oftast inte så mycket tid i mitt schema att jag kommer att kunna ta mig till ställen jag måste eller vill vara på, på andra färdsätt. Men jag kommer att undvika det om det går.

Ett annat inte lika tungt vägande skäl till detta är att jag inte gillar snabbheten. Jag läste någonstans för längesen om Nordamerikanska indianers syn på att färdas med flyg (och jag har ingen aning om det är sant, eller om det är romantiserande new age-trams, men det spelar ingen roll för jag håller med ändå) säger att själen inte hinner med när man färdas så långa sträckor så snabbt. Jag känner exakt samma sak. Jag tycker inte att det är ett dugg häftigt att jag kan sätta mig i ett plåtmonster för att kliva ur hundratals mil bort ett par timmar senare. Jag vill känna att jag färdas, vill känna avståndet jag tillryggalägger. En sekund fick jag för mig att det beror på min alltmer konservativa personlighet, men jag tyckte ju samma när jag var liten. När vi åkte bil till farmor i Trosa och jag låg i baksätet och läste Acke och det kändes som evigheter innan vi var framme (”det är 23 mil, det tar två och trekvart!” sa min pappa, men inte ens det stämmer längre för nu har de byggt ny E4). Jag gillade det då, och jag gillar det fortfarande.