Skip to content

Inåt landet, nedåt landet.

Jag har varit i inlandet i helgen. Först på loppisar i Jörn, det var superfint och jag var euforisk och underströk minst hundra gånger hur mycket jag älskar Jörn. Sen gick vi på mataffären, och vid frysdisken mötte jag en man som log insmickrande mot mig och sa hej med (ett försök till) sammetslen röst. Han hade en t-shirt på sig med följande tryck: ”Det var bättre för när kvinnor var kvinnor, män var män och fikus var en krukväxt”. Just då älskade jag inte Jörn jättemycket.

Och så Missenträsk igen. Läsandet, skrivandet, vinpimplandet och sova middag-ritualerna. Och naturen! Jag såg spillkråkan och storspoven (på väg hem), och jag plockade skogsstjärna, smörboll, midsommarblomster,hundkäx, smörblomma och en rosa blomma som jag inte vet namnet på. Det var ljust hela tiden, och skogen skiftade i tusen nyanser av grönt mot bergen och horisonten. Det enda som var dåligt med den här helgen var myggen. Jag sprejade mig med tusen liter myggspray, och låg sen i Saras säng och andades in ångorna hela nätterna.

Nu väntar en vecka med Creative Summit (som är ett nätverk, som är en konferens, som är föreläsningar, som är en mötesplats), en vårfest på dagis, en mingelmiddag, en fest, en resa till Malmö och en av mina allra, allra bästa vänners bröllop. Jag kommer att vara dött kött på söndag. Värt.

Engelska sjukan.

Varje sommar är det samma sak. Det smyger sig på liksom obemärkt och sen slår det ut med full kraft, begäret efter att läsa böcker på engelska. Jag vet inte säkert varför, antagligen har det något med (den felaktiga) föreställningen att sommar bjuder på lång, sammanhängande, koncentrerad tid för nöjesläsning (vem försöker jag lura??), men det slutar iallafall alltid med att jag sitter på nån nätbokhandel och beställer titlar, väldigt tjocka eller väldigt många. Eller både och.

De senaste dagarna har jag beställt några som råkar vara jobbrelaterade, och ytterligare ett par andra. AM Homes May we be forgiven för att jag vill hänga med i min samtid, och George Eliots Middlemarch för att jag läste det här fina. Jag har alltså inte läst Middlemarch förut, och känner mig lite sur på alla som underlåtit att tala om att det är sånt här den innehåller – varför har ingen sagt något? Varför har ni (professorer och lekmän) bara sagt stark kvinna, genus, England, 1800-tal, tegelsten, klassiker? Alla dessa etiketter som inte säger något om en romans språkvärld, om poesin, om tankens klarhet. Nu VILL jag läsa den, nu är den inte längre blott en skamlig bildningslucka. (Om en sommar med barn, resor och arbete tillåter 736 sidors nöjesläsning är en annan historia, troligtvis inte.)

Annars då? Jag har bränt mig i solen, tänkt en hel del på den här texten, försökt undvika att tänka på Danmarkshaveriet som DN publicerade och så har jag kollat på Louie. Jag är sistast (som mina barn brukar säga) på den bollen, men alltså – Louie. En komediserie som jag tycker om. Miracles do happen.

First things next.

Den här varken eller-stämningen som präglade min förmiddag (se förra inlägget) utvecklade sig ganska snabbt till ett så kallat tvärstopp. Efter att ha avverkat de snabba saker som fanns på dagens att göra-lista, insåg jag att det inte skulle bli mer än så. Jag lade mig ner och blundade och kom fram till att det bästa var att riva upp hela planeringen. Och, om det är något jag lärt mig under mina snart fyra år som frilansare på heltid (och kanske särskilt under det gångna året, när orken varit lägre än vanligt), så är det vikten av att kunna göra just detta.

Stanna upp. Börja om. Inse mina begränsningar. Fatta skillnaden mellan vanlig lättja/brist på motivation och den sortens trötthet/oförmåga som inte går att tvinga bort. De gånger man har en deadline hängande över sig (eller en plats man måste vara på vid en viss tidpunkt) fungerar inte detta, då måste man iallafall, men har man lite luft i schemat lönar det sig nästan alltid att planera om och frigöra lite andrum. Ta en titt på kommande dagars göromål till exempel, kanske finns det där något som man kan göra i förväg? Det finns det nästan alltid. Och det är ett privilegium att kunna styra om på det här sättet – ett av ytterst få sådana med frilanstillvaron, så därför håller jag lite extra hårt i det och predikar gärna om det en stund. Det är egentligen inte förrän nu som jag fattar vad den här friheten och flexibiliteten jag alltid ylat om, faktiskt innebär rent konkret: att det är jag som styr över min (arbets)tid. Det ligger i mina händer. Det är JAG som BESTÄMMER.

Och så gick det till när tisdagen den 4 juni blev dagen då jag köpte klackeskor till nästa helgs bröllop i Malmö, letade prylar i mitt privata accessoarförråd på Morö backe, handlade veckans matvaror (och en ny stekpanna – som fick mig att inse att det inte var mig det var fel på alla gånger allt jag stekte bara fastnade och gick sönder). Det låter som arbetsflykt, men den här omstuvningen i ordningen har tvärtom skapat en hel, rent koncentrerad arbetsdag av morgondagen, fri från ärenden och fix. Det gör inget att orken tryter ibland, det går oftast ihop på slutet ändå. Och bättre brukar det också bli, bättre än när man desperat pressar energi ur källor där ingen sådan finns.

Utöver all denna visdom som flödat, har jag och kidsen spelat Mario Kart och ätit sommarens första jordgubbar med grädde.

Både och, varken eller

Det är för mycket och för lite av allting just nu, och dessutom samtidigt. För mycket jobb, för lite jobb. Saker jag vill blogga om som är för utförliga för att hinna med och saker jag vill blogga om som är för obetydliga för att platsa. Roliga saker som klumpar ihop sig i schemat, och andra perioder av dötid. Massor av tid med barnen, och alldeles för långa perioder utan dem. Bristen på planering är påtaglig. Och som vanligt blir resultatet av det: ingenting. Jag är aldrig så overksam som när jag saknar överblick och kontroll. Jag sitter liksom bara och betraktar den oordnade tillvaron, oförmögen att bestämma vilken del av allt som är ”för mycket” eller ”för lite” jag först bör ta mig an, för att inte tala om hur inkapabel jag är att faktiskt skrida till verket och göra något. Och ännu värre är det när jag är pollenallergisk samtidigt. Så, att PLANERA, STRUKTURERA och i noggrann ordning AVVERKA är vad jag ska ägna den här gråa lågtrycksdagen åt. Men först ska jag köpa snus.

Our moment.

Ikväll har jag och mitt ena barn haft tid tillsammans, bara hon och jag. Vi gick till älven och doppade fötterna. Hon ville göra det hundra gånger, aldrig stiga upp. Det isade i hela benen när jag klev i. Men, barn och vuxna tänker olika om vattentemperatur. Det var bara det jag hade på hjärtat – en perfekt försommarkväll i en vecka som i allt övrigt varit en till synes ändlös uppförsbacke.

Ps. De senaste veckorna har jag skrivit om Sara Danius och Zadie Smith i Fokus – läser gör man här och här.